LIVET SOM GUPPYFISK

Jag känner mig så jävla lost men vad fan spelar det för roll egentligen? Nada. Ja men precis. Jag kan inte låta bli att vara bitter över mig själv och min egen självömkan. Men vafan skärp dig! Get a grip girl, det blir inte mycket mer än såhär. Livet. Ta dig samman, gör något åt saken. Bli något annat än det du är. Ja vad fan som helst. Det borde inte vara svårare än så. Fy fan...

Längesen jag skrev nu. Det har varit mycket i ett par veckor nu, kanske mest därför. Mycket plugg, känslor och sånt där som behövts skyfflas undan helt enkelt. Förtillfället jobbar jag på posten som vanligt såhär års, det i kombination med avslutningstenta i Psykologi B gör att jag är stressad redan när jag vaknar, men det kan man väl ta antar jag..

Oväntat nog finns en gammal barndomskamrat till mig i min arbetsgrupp. Snacka om att jag blev chockad. Det är lite läskigt också, för man vet ju knappt hur man ska bete sig. Liksom "Hej vi brukade leka Mio min Mio i sandlådan för sådär 15 årsedan, vem är du idag?" Det tar alltid lite tid innan man lär sig att känna av varandra och kan prata ordentligt. Kul men läskigt

Jag vet inte riktigt vart mina ord ska landa...

Igår träffade jag Zedit och Elin på stan, när Elin åkt iväg med tåget till Stockholm gick Zedit och jag och tog en fika. Det är fint att kunna föja människors utveckling och ta del av den, det är väldigt upplyftande för själen att träffa människor som får en att få upp ögonen för det man faktiskt har genom att bara vara sig själva.

Jag fick lite mer engergi efter vår pratstund, vart den engergin tog vägen idag vet jag inte, men här är den då inte. Jag ska väl göra ett försök till att traggla psykologi b om en stund så att jag kanske kan göra delprovet nån gång i eftermiddag. Ju mer tid hag har till mitt arbete om psykiska funktionshinder, desto bättre.

Idag har det varit en sån där dag då jag mest vill skrika rakt ut, slå och klösa ut allt som gör ont så att jag kan glädjas av allt som faktiskt är underbart just nu. Jag tycker inte om att känna att jag glider iväg, ifrån någon sorts lugn som varit så självklar för mig så länge nu. Vi skyller på hösten, ja visst gör vi det. Vi skyller på grå himmel och isande vindar som spelar rysk roulett med själen, ja visst är det väl så. Hur skulle det nånsin kunna vara annat?

Jag hatar när man tiger och låtsas som inget. Det är den värsta form av skada man kan utsätta en annan människa för. Det finns ingenting i det som skyddar, även om det kanske är avsikten. Men den avsikten är helt felvriden, den skyddar mig inte den skadar mig bara mer. Jag vill höra sanningen, vill tala i klartext hur ont den där klartexten än gör. Det hade känts så förbannat mycket bättre. Så jävla mycket enklare i det stora hela.

Jobbigare och ta för stunden, men lättare att läka och gå vidare ifrån vid ett senare tillfälle. För jag vill gå vidare. Jag vill utvecklas i min egen takt med människor som tar mig för den jag är, utan att utelämna vissa delar för att de inte tycks passa in i en mall som man hade hoppats att jag skulle platsa i. Om man måste censurera delar av mig så kan man lika gärna vända om för gott, för så vill jag inte leva mitt liv. Det är inte så det ska vara.

Så vad händer i livet? Jo, i fredags var jag hemma hos lille muppen och fick supergött käk och en uppdatering om vad som händer på andra sidan stan ungefär. I lördags var Emmy och Svans här och käkade tacos med oss. I söndags kom min far förbi och snabbtittade på "mina" nya rum. Behöver jag säga mer än ACK?

Under kvällen i måndags fick jag kräksjuka. Tack och lov blev det bara en tur till toaletten men yrseln gjorde det svårt att sova så jag vart mest trött och utmattad igår. Eftersom att smittrisken är rätt stor vad det gäller sånt, ska jag hålla mig inomhus imorgon med så är jag nog smittfri tills på fredag.

Det är väl i och för sig tur det för jag har delprov i psykologin senast på söndag och behöver plugga en del inför det, så att vara asocial och inte ens kunna gå ut är rätt passande just nu. Gräver ner mig i psykologiska termer för att slippa tänka på sånt som stör mig innerst inne. Ibland är det enklast så, ja.

Gårdagen blev fin. Jag fick jobberbjudande från posten, samt utbildning inom videokodning, vad det nu är. Vet inte om jag ska tacka ja än, men det är ju fint att ha möjlighet i alla fall. Kan man kodning har man lättare att få fast anställning sen, så egentligen vet jag inte varför jag tvekar. Prestationsångest kanske..?

Syster min ringde och ville ha sällskap in till stan, så Mini och jag hakade på. Jag köpte en vinterjacka och en parfym som antagligen kommer att räcka i evigheter, med tanke på hur sällan jag använder sånt egentligen. Efter att ha vandrat i affärer tog vi en fika på ett mysigt litet ställe vid domkyrkan, mycket trevligt.

Väl hemma blev det ansiktsmask, långa och relativt djupa samtal om livet i soffan, tills det var dags att gå och lägga sig. Det är härligt att hitta och ta sig tid för sånt. Det är skönt att kunna vara sig själv mitt i det som på något sätt alltid är delat i två. Att kunna se helheten och faktiskt ta vara på den. Jag trivs med det.

Mini försov sig idag så jag fick jaga upp henne och gjorde mackor som hon kunde äta på vägen. Segade i sängen ett tag innan jag började plocka i ordning här hemma, det behövdes. Mamma har fått den mindre ljusa idéen om att hon och jag ska föreläsa om hur det att leva i familj där nån är funktionshindrad.

Jag är inte speciellt förtjust i den idéen alltså. För det första har jag rampfeber och för det andra känns det bara fruktansvärt löjligt. Men visst, det är synd att jag inte pallar sånt, för man tjänar rätt bra på sånt tydligen. Näe nu är det dags att platta håret, ska iväg mot backaplan och träffa muppen om en stund.

Tusen kilo som lättar från mina axlar, slutbetyget är klart och jag kan börja vara lite stolt över att jag lyckades fenomenalt bra på tentan, med tanke på omständigheterna. Slutbetyget är helt okej det också, med tanke på att det var det jag sikta på från första början. Det känns gött, nu kan jag börja tänka på längre fram.

Nu ska jag också ta tag i min psykologikurs som legat lite åt sidan de här tre veckorna, det är liksom dags för halvtidsprov snart haha. Så nån längre paus från plugget lär det ju egentligen inte bli, men ikväll ska jag ta det lugnt, dricka öl och bara vara utan all press. Det var längesen och på så sätt har jag förtjänat det.

Det har varit ett par underliga dagar det senaste.. Jag har för mycket i huvudet, alldeles för mycket press på mina axlar för att kunna skriva om det. Imorgon måste jag ringa min lärare för andra gången och försöka få ur mig något vettigt som bevisar att jag kan kursinnehållet och förtjänar betyget hon vill ge mig.

Något som jag inte lyckas med idag.. Innerst inne VET jag att jag KAN det här, jag VET att jag inte är helt inkapabel till att föra ett samtal, jag VET att jag har slitit och att FÖRTJÄNAR att få det här klart en gång för alla. Men all min självkritik, all min prestationsångest säger något annat och varje ord låser sig.

Det är bara jag själv och mitt dåliga självförtroende som står ivägen och det suger. Jag vet inte hur man slåss emot sig själv när man helt enkelt inte orkar göra det. Jag vet inte hur man tar mod till sig och ser till att man inte halkar på mållinjen, för jag har aldrig gjort något annat. Jag har ju aldrig gjort något annat..

Jag vet bara att det är dags att lära sig det nu...

Idag är det teoriprov som gäller, ska sätta igång alldeles strax. Från nedladdning har jag 24 timmar på mig, jag känner mig en aning pressad men försöker att hålla mig lugn. Det kan inte gå mer än åt helvete men visst, jag borde fixa det här. Inget snack om den saken. Så vi kör på det, det här kommer att gå finfint.

Igår var man på Ikea med Miniklump och hennes mor. Vi fick inhandlat det mesta av det som stod på våran ganska så långa lista, så vårat hem börjar sakta men säkert att kännas lite mer komplett. Det känns dessutom rätt skönt att spendera en dag utanför hemmet tillsammans, det var välbehövligt.

Jag tror på dig, på mig, på oss.

Nu är sista inlämningsuppgiften inskickad, brydde mig faktiskt inte om att läsa igenom det en sista gång. Bara tanken på att göra det gav mig ångest, så jag släppte helt enkelt taget. Nu väntar en helvetes massa läsning och teoriprov i helgen. Men av nån anledning har jag mest ont i magen för betygssamtalet.

Vad fan gör jag om det låser sig fullständigt och jag inte kan bevisa att det är jag som gjort uppgifterna eller svara rätt på frågorna om kursens innehåll? Ja då blir det i och för sig ett överbevakat prov, det hade ju sugit hårt. Sen slog det mig nu att jag måste förbereda mig på att bara få ett G.

Jag har av någon konstig anledning inte tänkt på det tidigare. Jag måste liksom vara inställd på det så att jag inte blir allt för besviken. Sen så tycker jag helt klart att jag är värd mer än att bara bli godkänd, men ja asså ibland får man ju inte som man vill. Måste ställa in mig på att huvudsaken är att kursen är färdig.

Det är lättare sagt än gjort....

Jag går sönder, men det är okej..

"jag försöker att strida mot känslan
men den är rädd och den spelar ett spel nu"

Jag är nästan klar med analyserna nu, det är bara finslipning och sånt där kvar. Det känns som att det var lite för enkelt, gick lite för smidigt för att jag ska våga lita på att det faktiskt är ett okej arbete. Så jag ska gå igenom det imorgon bitti eller så, granska detaljer vara det jag är bäst på att vara, självkritisk.

Idag har jag börjat med sista inlämningsuppgiften. Jag överarbetar den något så fruktansvärt men jag är åtminstone ganska lugn och balanserad trots att jag inte gör klart den så fort jag hade hoppats på. Jag vill helst ha två dagar på mig att plugga och mentalt förbereda mig till teoriprovet, så på onsdag morgon ska novell och diktanalysen vara klara. Om jag så ska behöva sitta dygnet runt, jag bara måste liksom.

Nu ska jag inte plugga mer idag dock. Sitter på en alldeles för låg stol och börjar få fett ont i ryggen. Jag borde ha tagit in min egen arbetsstol istället. Men nu trodde jag ju inte att jag skulle sitta flera timmar idag, så då går det som det går. Mini håller på att laga middag och när det är klart ska vi nog sätta oss framför teven och softa innan det blir nattinatt. Måste få sömnen att funka bättre i natt. Gick inget bra sist.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det är mycket som rör sig inuti och jag vet inte vilket utav allt det som faktiskt är sant. Som är verkligt och realistiskt. För ibland förstör jag alltsammans, genom att bara sprida tankar rakt ut, och jag vill undvika det. Den här gången vill jag hålla det för mig själv tills jag vet att jag kan placera dom rätt. Det får bli go musik istället:

Mi var här och hälsade på idag, jag var duktig som för en gångs skull inte tog kort på henne haha. Det var jätteskönt att sitta och prata om allt och inget, det känns som mitt huvud fungerar lite bättre nu. Tack så mycket vännen. Vi får ses snart igen.

När hon åkt hem gjorde jag tonfisksallad, tände ljus och skrev med penna och papper för första gången på evigheter. Fick till och med ihop fyra, fem dikter. Ingenting jag stolt skulle publicera direkt, men grejen i sig känns bra med tanke på tidigare torka.

Hade väl tänkt att försöka hålla mig vaken tills Mini kommer hem, så att jag åtminstone kan ge henne en kram innan jag somnar. Trots allt har vi knappt träffats alls idag så det vore ju inte mer än rätt. Får se hur det går, men försöka kan man alltid.

Mensvärken från helvetet

Sömnen jävlas med mig... Idag var jag i alla fall och träffade min sjukgymnast, hon verkar helt okej.. Nästa gång ska jag få ett träningsprogram sen ska jag träffa henne en gång i veckan ett tag framöver, samt träna hemma två dagar i veckan. Måste ha bestämt dag och exakt tid tills nästa gång, det känns segt.

När jag kom hem städade jag lite här hemma och nu borde jag väl sätta igång med pluggandet snart också. Kan väl inte direkt påstå att jag är nöjd med mitt betyg på bokanalysen, vilket självklart får mig att ifrågasätta om jag kan nå upp till den nivå jag vill på kommande novell och diktanalys, fet prestationsångest.

Jag mår mest illa och har ont i magen.. Vill väl som vanligt nuförtiden krypa in i ett hörn, gömma mig och böla över hur bedrövlig jag känner mig haha. En liten stund bara, det hade varit gött. Men jag antar att jag får ta det nån annan gång framöver, precis som allt annat. Man kan inte hinna med allt jämt liksom..

Idag kom syster min på besök, eller besök och besök.. Hon hade en massa plugg att göra men som hon inte orkade ta tag i och hade därför tråkigt haha. Trevligt var det i alla fall. Fick höra en massa roliga historier om mina föräldrar som unga bland annat. Sen kom Minis far hit och hjälpte oss med hyllor och lite sånt.

Vi har precis ätit kycklingsallad till middag och nu är jag mest trött. Har vaknat flera gånger varje natt i flera dagar nu. Jag fattar verkligen inte varför... Har knappt haft några sömnproblem alls de senaste året så det vore jävligt synd om det kom tillbaka nu, jag är liksom inte van vid att vara såhär jävla trött.

Måste sätta mig och gå igenom mitt träningsprogram från Move and Walk och raka benen inför morgondagens möte med sjukgymnasten.. Det har jag verkligen ingen lust med. Känner mig så förbannat less inför alla dessa måsten. Imorgon ska novell och diktanalyserna påbörjas, för det struntade jag i nu i helgen.

Jag behövde en liten paus I guess.. Jag vet inte om den gjorde mig väl egentligen, men ja.. Ändå.

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
och försökt vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort"

- Melissa Horn

Jag har sovit dåligt, vaknat ett flertal gånger under natten. Det finns inget värre än att kolla på klockan i tron om att man har sovit länge, för att sen inse att klockan inte ens är fem ännu. Gav upp mina sömnförsök vid nio så nu sitter jag mest här och har trötthetsyrsel och är smärtsamt stel. Min rygg har verkligen inte varit med mig den senaste tiden, jävla rivningskåk till kropp..

Ska träffa sjukgymnasten på måndag, måste bestämma mig för hur jag vill lägga upp träningen kommande veckor. Det känns knepigt, men skönt att jag får köra Move and Walks träningsprogram om jag så vill. Borde verkligen inte lyssna på Daniel Karlssons cover på "The scientist" heller för den gör mig galet sentimental men kan därför inte låta bli.

Betnér igår var i alla fall super, grymt kul att äntligen se honom live. Det var helt klart värt att plugga sönder mig nu under veckan för att inte missa det. På tal om plugg borde jag sätta mig och finslipa min inlämningsuppgift så att jag kan skicka in den snart. Det är helt klart den tråkigaste uppgiften jag gjort under kursens gång, men också den uppgift jag kämpat mest med.

I helgen ska jag påbörja den sista inlämningsuppgiften innan slutprovet, plocka ut träningsuppgifter samt kolla upp och bearbeta kursinehållet av Psykologi B som sätter igång på måndag. Så inte fan blir det någon vila kommande veckor inte. Det känns inte överdrivet pepp, men jag orkar inte gå ner mig över det heller. Saknar folk bara, det är mest det.

Jag hinner liksom knappt träffa Mini och ändå bor vi faktiskt ihop nu. Det är rätt komiskt. Vi vaknar, äter och går och lägger oss samtidigt, men det har också varit det enda det senaste. Det är var väl inte riktigt så man hade tänkt sig att det skulle vara, men ja.. Tack för att du finns där, stöttar, hjälper till och försöker lugna ner mig när det behövs. Hade inte pallat utan dig.

Det är höst utanför fönstret och vårat vardagrum är snyggt även om det står tre stycken koppar på bordet. Det känns som om jag missat det och så mycket mer fram tills nu. Har glömt att lägga märke till hösten, har glömt att känna lyckorus i magen av allt jag faktiskt har just nu, ja jag har varit så upptagen att jag glömt och missat det som finns precis framför ögonen. Det är synd..

Jag borde verkligen skriva ner källor, göra den sista textanalysen och försöka hitta en parallellhandling så att jag med säkerhet vet att jag kan kan gå på Betnér imorgon.. Men jag orkar inte. Min ork har tagit slut förtillfället så jag får helt enkelt hoppas på att jag hinner få klart det imorgon så att jag kan finslipa tidigt på fredag morgon innan skiten ska skickas in.

Den här uppgiften kommer helt klart att sänka mitt betyg, vilket suger apa. Men åter igen, jag orkar inte göra någonting åt det. Jag misslyckas alltid på mållinjen, precis som det vore förutbestämt..

Idag är det en sån där dag då man ska låta bli att tänka överhuvudtaget. Har sådär 3,5 delmoment i min inlämningsuppgift att helst få klart till imorgonkväll och sisådär hälften bör vara klart om fem sex timmar då jag ska ringa min lärare och höra vad fan jag ska göra åt en del som dumt nog blivit en sida för lång.

Jag är så jävla trött på att inte ha tid över till något annat än just sånt här.. Jag saknar folk och är rädd för att jag ska bli folkskygg tills dess då jag faktiskt får tillbaka min tid. Trots allt brukar det ta flera veckor innan jag vänjer mig och kan bli en normal människa igen. Det är lite jobbigt att ha det i bakhuvudet..

En lust till att skriva har börjat smyga sig fram inuti. Meningsbyggnader dyker upp från ingenstans under pannbenet och det kliar i fingrarna på ett sätt det inte gjort på väldigt, väldigt länge. Fraserna är fortfarande lite för suddiga för att urskiljas, men jag känner deras närvaro och känner för första gången på evigheter en tröst i att de kommer klarna med tiden.

Kanske är det bara hösten som plockar fram en massa okonkreta tankar, jag vet inte. Kanske är det jag som börjar hitta tillbaka till ett lugn jag tappade bort nånstans på vägen. Kanske börjar jag äntligen få tillbaka mig själv nu efter två år av apati och total skrivkramp. Har såren blivit läkta en gång för alla, är jag fri nu? "all the worlds love couldn't satisfy you" kanske släppt sitt grepp?

Rinner allt bara av mig, klarar jag av att leva i nuet nu? Herregud jag vet inte. Jag har absolut ingen jävla aning, men jag vet att jag är annorlunda nu. Jag vet att nuläget aldrig har varit så världefullt som det är just nu, att saker som var förut inte kommer och knockar mig lika ofta. Jag kan bara hoppas att det till en viss del är min egen förtjänst, och inte bara på grund av någon annan.

Life's a bitch and so am I

Det är mycket som ska göras och fixas just nu,
men allt förutom plugg är rätt charmigt.

NU är mitt rum nästan helt utplockat. Jag har en låda med skivor och filmer samt lite små saker och datorn kvar att packa, sen så har jag mitt liv i lådor i våra rum tills Mini kommer med resten av grejerna. Alla har sprungit runt som dårar idag och jag är så trött att jag knappt kan se ordentligt. Vill helst krypa ner i sängen, kolla på tv och krama på min bryd. Men det får vänta.

Jag ska väl göra ett desperat försök till att läsa om "Det går an" alldeles strax, orkar verkligen inte sätta mig och försöka slutföra nån av uppgifterna just nu. Dessutom behöver jag läsa om den och få lite mer klarhet om det hela för att jag överhuvudtaget ska kunna göra uppgifterna, så jag gör nog rätt i att försöka göra det nu. Kommer att få sitta och plugga större delen av helgen.

Det känns tråkigt att jag inte har tid att träffa folk. Hade gärna suttit ner och bara tjötat om allt och ingenting med x antal personer just nu. Saknar att vara så pass social som jag ändå brukar vara. Förhoppningsvis kan jag återgå till det när flytten och svenskan är färdig. Jag behöver det. Nu ska jag i och för sig läsa fler kurser sen men i början är det i alla fall inte lika intensivt.

De senaste dagarna har varit galna.. Om jag inte röjt i mitt rum så har jag suttit bänkad med pluggandet och så lär min vardag tyvärr se ut åtminstone den närmaste veckan. Det är fruktansvärt segt måste jag säga men det är ju för en god sak i längden också.

Förhoppningsvis har vi fått hit alla Minis grejer i slutet av nästa vecka, det känns som att hela flyttgrejen inte kommer att kännas riktigt verklig förens då.. För mig är det liksom ingen skillnad att hon bor här på heltid redan nu, för på något sätt känns det som att hon har gjort det rätt länge haha.

Idag tog jag mig i alla fall en liten paus och fikade med sunshine på "Mio". Det var massa trevligt att bara sitta och tjöta lite och att det äntligen blev av, vi har trots allt försökt få till den där fikan i ett väldigt bra tag nu. Sen ringde Essiedarling under kvällen också, då blev jag glad i kroppen. Har tänkt att ringa henne varje dag i flera veckor men aldrig riktigt funnit ro att ta mig den tiden våra samtal behöver. Älskar dig vännen!

Min bärbara dator strular och om den inte går igång när jag vaknar om ett par timmar, har jag ännu mer att stå i. Min inlämningsuppft inför nästa vecka, ligger på den datorn och det vore jävligt segt att börja om, även om den är långt ifrån klar. Fattar verkligen inte hur fan jag ska få klart skiten i tid överhuvudtaget, jag är heeelt slut.

Igår röjde jag ännu en gång på mitt rum, så försvann hela den dagen. Idag har jag läst ut "Det går an" och försökt påbörja min FETA analys, så försvann hela den här dagen också. Till ingenting dessutom, det bara snurrar i huvudet och jag får inte grepp om något. Ska nog strunta i det här, i alla fall för dagen..

JAG ORKAR INTE!

Idag har jag röjt på mitt rum. Rensat bort kläder och prylar i stora lass. Det finns en hel del kvar att göra men det får jag ta imorgon och under veckan, för nu börjar det mörkna och jag har ingen taklampa i mitt rum. Det om något ska bli skönt med att byta rum, äntligen lite ljus i taket! Fy fan vad trött i fötterna jag är..

Idag är det delar av mig som känner mig som tio år igen, det är inte speciellt angenämt. Jag vill helst springa och gömma mig under ett bord, precis som jag gjorde när de skulle sjunga för mig på mitt födelsedagskalas 1993 eller 1994. Vi har till och med det inspelat på film, vilket jag faktiskt kan tycka är rätt roligt och ganska så charmigt att se då och då. Skratta åt sig själv.

Men ja just det här är väl inte speciellt pepp, det påminner alldeles för mycket om en del av mig som jag kvävt, förträngt och till stor del arbetat mig bort ifrån genom årens gång. Jag borde liksom vara bättre än så här, jag borde ha kommit jävligt mycket längre än att faktiskt kastas tillbaka till en så avlägsen version av mig själv. Känslan av konstant otillräcklighet.

När det känns som om man alltid låtsas vara något som man inte är, så fort man försöker förändra något. Den där rösten i huvudet som säger att det är lönlöst att ens försöka. Skillnaden är väl att jag är bättre på att ge ut psykiska käftsmällar och knocka den rösten nu, än vad jag var när jag var tio. Så jag klarar mig, men kommer alltid att förbanna dess vidriga existens.

Jag fick klart mitt skolarbete utan större panik igår, skickade det till min lärare under frukosten. Det känns okej för det kan faktiskt inte bli mindre än ett uselt betyg. De kommande två veckorna är det ett fett arbete om boken "Det går ann", jag ska börja lite smått redan imorgon om jag läser ut den i tid.

Tog en sväng till biblioteket och systemet i angered innan mamma, Linn, Mini och jag åkte in till stan och kollade kläder. Mest till mig haha. Sen så käkade vi på Jensens det var mys. Synd bara att maten tog tid och var kall när den kom fram.. Nu är jag trött som fasen och hade tänkt att tända ljus och rökelser.

Liksom göra lite mysigt innan Mini kommer tillbaka från sin cykeltur. Ikväll blir det att ta det lugnt och kanske kolla The Lion King på originalspråk, vilket jag aldrig gjort innan så det ska bli intressant. I övrigt har jag fått total dille på låten "Lovely tonight", den går nonstop så fort jag får chansen. Den är såå mys.

Miniklump <3

Gårdagen blev supermysig verkligen. Vi käkade middag på en liten och väldigt mysig italiensk resturang vid namn "Fontana di Trevi". Jag åt Tagliatelle med hemlagad pesto och rökt lax, vilket var hur gott som helst. Jag fick bara i mig häften, men ändå. Mini åt nån halstrad kalvfilé med en väldigt speciell sås och rosmarinklyftpotatis, vilket även hon verkade nöjd med.

Vi satt där i ungefär två och en halvtimma innan vi begav oss hem och segade på min säng. Man somnade först efter halv fyra i morse så det blev sovmorgon idag. Jag har en hel del att ta fixa idag inför inlämningen imorgon men av någon udda anledning var jag inte hyper när jag vaknade överhuvudtaget.

Det är jag inte nu heller, jag börjar få lite ont i magen men annars så. Ska väl sätta mig och skriva ner mina källor samt leta fakta till min bakgrund alldeles strax. Ett tredje argument vore ju också bra men jag hoppas att det kommer av sig självt helt enkelt. Huvudsaken är att jag visar att jag läst på och förstår ämnet..

Ett år gick ganska fort när man ser tillbaka, men långsammare under tiden? Det känns verkligen som ett skevt mellanläge för på ett sätt känns det som att det hänt galet mycket fram tills nu och på ett annat sätt känns det som att det inte har hänt någonting. Precis som allt bara börjat, herregud det finns ju hur mycket som helst som inte hunnits med och blivit av. Tur det.

Det vore rätt trist att vakna imon om inget fanns kvar haha. Jag har lite svårt att formulera mig idag känner jag.. Men ja om jag ska säga något så känns det skönt att vara på den där ett års gränsen nu. Dels för att vi väntat på den och dels för att det blir lite som att sätta punkt för ett kapitel och börja på ett nytt. Inte radera utan bara samla på sig nya sidor till samlingen.

Jag ser liksom fram emot det. Jag ser fram emot ytterligare ett år av allmänt mys och dramatiska utmaningar som kommer i vår väg. För dramatiskt blir det alltid på ett eller annat sätt haha. Men ja förhoppningsvis blir allt som det borde och som vi vill att det ska vara. Det kan säkert bli värre men jag väljer att se det som att det bara kan bli ännu bättre än vad det redan har varit.

"I need you to know this won't be broken And all that we said will not be lost into the dawn And you would be the last thing I saw coming - I'm still surprised. " Ja, jag var bara tvungen. ;D


-

Roliga konversationer vid middagsbordet idag..

Mamma: Vad gör Mini hemma då?
Jag: Jag har ingen aning, vi har inte pratat.
Mamma: Har ni inte pratat, har ni bråkat?!
Jag:Vi har messat och fortfarande, så behöver man inte ha koll på varandra hela tiden.
Mamma: Nähä, men JAG vill ha koll haha
Jag: Haha! Det är mitt liv, vårat liv, inte ditt!
Mamma: Jo men ändå jag måste ju veta vad som händer
Jag: Asså du kommer verkligen stå i gardroben och lyssna på oss när vi tjaffsar
Mamma: Nej det kommer jag verkligen inte att göra. Jag är för trött på sånt där.. Jag vill inte veta nånting för då måste jag ju lösa problemen också. Du vet ju hur jag är.. Så jag vill verkligen ingenting veta.
Linn: Varför frågar du en massa saker då om du inte vill veta?

Ibland är min syster världsbäst verkligen haha <3 Min kära mor har tjötat om Mini hela dagen och åter igen lite ironiskt sagt att Mini är hennes extra dotter. Jag tycker inte att det är ironiskt överhuvudtaget.. Speciellt inte när man ska in till stan och äta ett års middag om en stund. Men men..

Jag har haft huvudvärk sen jag vaknade i morse vilket inte gjort undervärk på min debattartikel direkt. Det har inte ens varit lönt att sätta sig och försöka skriva ner någonting en dag som denna. Det blir att panik-skriva ihop något på torsdag ändå, oväntat? Näe men jävligt onödigt då det faktiskt kändes som att jag hade flyt och bara skulle behöva finslipa det på torsdag.

Men som så många gånger förr så blir det aldrig som man har tänkt sig. Har ju lite tid på mig innan middagen imorgon också. Tog mig i alla fall till angered under förmiddagen och färgade mitt hår svart igen. Gjorde mig ett försök att ta mig in till stan för att handla och låna böcker från stadsbiblioteket, men väl inne i stan insåg jag att jag överskattat mig själv och åkte hem nästan direkt.

Väl hemma har jag legat utslagen på min säng, kollat idol med syster och av ren vilja tagit mig igenom halva "Det går ann". Det var inte helt okomplicerat utan lampa i taket, en döende ficklampa och sprängande skallebank. Men jag kunde bara inte låta min rivningskåk till kropp hindra mig från att få åtminstone något vettigt gjort. Det är under min värdighet. Punkt slut.

Tacka fan för att det är höst nu. Jag får helst inte köra el-moppe utan halsduk eftersom att musklerna blir kalla och kan bli ännu stelare då. Det hade sett jävligt dumt ut om jag gick i halsduk mitt i sommaren. Fast å andra sidan, hade det fortfarande vart sommar så hade jag inte haft de här problemen, åtminstone inte lika påtagligt. Man kanske ska flytta utomlands?

Har just fått ner Relient K's senaste platta, vilken i och för sig inte innehåller något nytt material överlag. Men man har gjort om och lagt till text samt gjort nya versioner av några låtar och det duger alldeles utmärkt. Bara det att de har ändrat titeln på "The thief" till "There was no thief "och lagt till en efterklok första vers gör låten så förbannat komplett. Det kan inte bli mer klockrent.

Ångestblandad förtjusning när den är som bäst helt enkelt:

Idag har det varit en hyfsat kreativ och händelserik dag. Sådär som det nästan går att få till med en Nellie i närheten haha. Om det är någon som kan se till att Mini och jag tar vara på dagarna så är det hon! Grisen ringde nämligen och väckte oss vid kvart över nio och sen kom hon och fick paket och lite sånt där.

Sen drog vi till angered och käkade kinamat, och vandrade i skogen innan vi åkte hem hit och spökade ut oss lite. Jag trivdes helt klart med min mustache, machoman som jag ändå helst vill vara. Det känns bättre så. Som några extra skyddslager över mina annars ganska spretiga tankar nånstans där inuti.

Jag måste dock säga att det ändå har trängt igenom en och annan tanke om det där med agiterad depression, som en fin vän var snäll att upplysa mig om att det hette för några veckor sedan. Ibland undrar man helt enkelt bara, hur långt ifrån man ska våga säga att man är utan att rycka tillbaka av ren reflex. Det är en balansgång det där.

För det mesta nuförtiden vet jag precis vart jag står och vad jag vågar förlita mig på när det gäller mig själv, men herregud man måste ju få tvivla lite ibland? För som jag levde på för fyra år sedan, vem fan vill ha det enkelt? Det hade blivit jäkligt långtråkigt om man inte hade något att grubbla över i vardagen.

Eftersom att vi idag fick besked om att vårat hus ska rivas om nästan exakt ett år, kan jag ju fundera över vart fan jag kan tänka mig att bosätta mig då, istället för att ödsla tid på en massa annat känslotjaffs som säkert bara skulle dra ner mig. Så ja, vart i denna stad kan man tänka sig att bygga bo nånstans?

Det finns ju hur många ställen som helst som faktiskt är helt okej. Det är bara jäkligt segt att behöva ha det i tanken redan nu, när man helst bara vill bli klart med inflyttningen i rummen längst bort. Jag vill ha tid att komma till ro innan jag börjar tänka på om jag verkligen vill plugga i ett "..Köping" nästa höst eller inte.

Jag vet mycket väl ett år är en ganska lång tid och att mycket hinner hända under tiden men jag är ju som jag är också. Jag klarar inte riktigt av att ha saker hägande över mig, utan vill helst ha klart saker på en gång. Så att jag vet, så att jag kan planera min framtid och hålla fast vid det tills det blir verkligt.

Idag har jag spenderat min dag åt att skriva klart del två av tre till min inlämningsuppgift nästa fredag. Jag har även påbörjat min debattartikel och har minst 200 ord kvar att skriva innan den kan skickas in. Men det borde väl inte vara något problem med tanke på att jag har ett argument kvar, samt bakgrund, avslutning och lite andra saker att vidareutveckla kvar. Jag får se hur det blir..

Mitt rätt kreativa arbete har gjort att Mini har fått underhålla sig själv samt laga middag åt mig, vilket känns lite jobbigt för mig hehe. Jag vill ju helst spendera så mycket tid jag bara kan göra med henne när hon är här, men å andra sidan vinner hon också på att jag fått en hel del gjort idag. Om jag inte är stressad och panikslagen är jag ett mycket bättre sällskap nästa vecka.

Dessutom blir det enklare för mig att ta vara på och göra det bästa av våran 1 års dag på onsdag. Vi har fortfarande inte lyckats besluta oss för vart vi ska gå ut och äta nånstans, vilket kanske inte är speciellt oväntat med tanke på vilka vekiga människor vi är tss. Men middag på stan och softande här hemma lär det bli i alla fall. Vart får vi helt enkelt se haha.

Det är inte enkelt att få ihop allt alla gånger
men det gör faktiskt ingenting i det stora hela

Idag har jag lite otroligt nog fått klart en av de tre uppgifterna som ska in nästa fredag. Nu var det förvisso den enklaste och sista av dem, men ja ändå. Det är en uppgift mindre och ett kilo sten mindre i min mage. För första gången sedan vecka 1 googlade jag inte heller fram svaren på min närvarouppgift.

Har fått brev från "Move and walk" idag också. Lite komiskt nog hade jag strax innan stått och gjort en utav övningarna jag fått därifrån. Anyway.. Jag tror det blir träning där i April nästa år också, jag har en månad på mig att bestämma mig men jag borde ju köra på det. Sjukt krävande men en bra grej trots allt.

Det blir nog inte mycket mer än en sväng till Angered för min del idag. Jag måste som sagt komma igång betydligt mer med pluggandet i helgen om nästa vecka ska bli genomförbar. Men ja, huvudsaken är väl att man kommer ut och får lite luft åtminstone. Rasta, underhålla och mata Mini tror jag att det kallas haha.

Igår kom Joel och jag på att han är skyldig mig 500 kr, det betalar hela min psykologibok det. Vilket är väldigt välkommet nu när det kommer att behövas lite nya lampor, mattor och annat om ett par få veckor. Satan vad tiden går fort! Jag har inte fått grepp om det än. Herregud hur ska du stå ut med mig älskling?

Idag var jag på hab och träffade min nya sjukgymnast. Min arbetsterapeut var sjuk så jag fick träffa en utav de andra inom det området som finns i teamet. Hur mycket jag än verkligen avskyr situationer när man måste göra ett gott intryck och berätta en helvetes massa saker om sig själv, speciellt sådana där saker, så måste jag säga att mötet ändå kändes rätt okej.

Nu kunde väl inget klå mitt första möte och den dåliga personkemi jag hade med min tidigare sjukgymnast, jävla kärring var hon, men ändå. Det är alltid skönt att kliva in nånstans och känna att de framtida samarbete man ändå ska ha, faktiskt kan funka. För min egen skull. Nu är det bara vänta tills teamet hat haft sitt möte i slutet nästa vecka, efter det får jag tider och sånt.

Annars ja.. Jag har alldeles för mycket plugg att ta tag i för att låta några känslor tala för sig. Jag har fortfarande inte kommit på någon tes för min debattartikel, så jag tänkte att jag ska göra klart mina text och språkanalyser innan jag sätter press på mig själv för det. Jag måste hålla mig lugn och nästan smått apatisk för att det här ska gå vägen överhuvudtaget just nu.

Den här dagen har mest segats bort i sängen. Vaknade med en söt lapp jämte mig, vilket var en mysig start på dagen. Sen har jag tragglat en hel del fakta och varit frustrerad över att jag inte kommer på vad för tes jag ska ha i min debattartikel. Det finns ju så förbannat många upplysningsidéer att jag har svårt att precisera mig. Måste liksom bestämma mig snart.

Imorgon ska jag träffa min nya arbetsterapeut och sjukgymnast, jag uppriktigt sant AVSKYR sådana möten. Speciellt när jag inte riktigt vet vad jag ska och borde säga. Jag hade tänkt att ta med listan mamma och jag skrev inför läkarbesöket men den verkar morsan min ha förlagt nånstans, så jag får se hur det går. Förhoppningsvis hjälper de mig lite på traven och så.

Nej får det vara nog, är alldeles för seg för att skriva något mer..

Igår var det släktkalas.. Spelade air hockey med pojkarna vilket var hur mys som helst. Gulligast var det väl när både Jesper och Anton lärt sig hur man spelar och körde emot varandra. När Anton lite överraskande nog vunnit ett par gånger blev Jesper lite ledsen och började pipa "Jag kan inte! Jag kan inte göra mål!" Efter att ha blivit lite peppad gjorde han mål och blev glad igen.

Det blev fruktansvärt stelt mellan mig och farsan dock. Det märktes lång väg att han kände sig osäker när jag klev in genom dörren. Detta gjorde i sin tur att jag kände mig osäker och sen blev det bara jäkligt udda varje gång vi faktiskt försökte prata med varandra. Men det tar sig säkert med tiden, som allt annat. Precis som det brukar göra. Resten av kvällen spenderade jag framför teven, muttrandes över mammas målande i köket.

Jag fick tillbaka mitt referat av min lärare också.. Låt mig säga så här, jag känner mig mest jävligt dum för mitt prestations-breakdown i torsdags och fredags. Det var jävligt onödigt med tanke på betyget jag fick på uppgiften. Men ja, psyket har en tendens att göra lite vad det själv känner för ibland. Logik och känsla går sällan hand i hand, eller vad är det man säger? Hur som helst blev jag jävligt lättad. Sen får vi se hur länge det varar..

Idag har jag mest bråkat med min dator, den har hängt sig fem gånger den senaste timman typ. Det är jävligt kul att köpa en dator för x antal tusen för att slippa bråka med en jävla burk och så måste man sitta och göra det ändå. Nu ska jag krama lite på Mini och sen ska jag iväg till angered för att köpa vin inför ikväll. Det ska bli väldans trevligt, känner mig lite stressad över plugget men den smällen får man ta om ska hinna umgås med folk.

Idag har Mini och jag tagit till Chilli på Backaplan och kollat efter saker som kan tänkas platsa i våran lilla lya. Man fick sig lite idéer och sånt så nu gäller det bara att komma på vilken färg vi ska ha i vardagsrummet. Just nu står det mellan grön eller Brun, men egentligen kan det sluta hur som helst. Det ska och får vara lite veligt, huvudsaken är att man blir nöjd med slutresultatet.

Sen så åkte vi in och mötte upp morsan i Nordstan, jag köpte mig två t-shirts på Lindex barnavdelning för 99 kr. Det tycker jag var fruktansvärt ekonomiskt av mig tss. Mindre ekonomisk var mitt köp av Hänga guppen och TP musik, men vafan. Lite skoj ska man väl ändå ha när vintern kommer och man inte orkar ta sig utanför dörren. Dessutom var både grejerna rätt tuffa, töntiga men tuffa.

Nu väntar jag på att mamma och Linn ska komma hem så ska vi gå bort till syster och barnen för att fira Jespers födelsedag. Min lilla gudson fyller fyra år idag, åren går fort ibland. Det är först när man inser hur stora barnen blivit som man märker att man själv har vuxit upp. Fast å andra sidan se vill jag helst spola fram tiden fem år, så kanske man till och med har kommit nånstans i livet.

Efter en fin eftermiddag på stan med Mi blev det inflyttningsfest hos Svansen min. Så här i efterhand vågar jag nog påstå att det var en utav de trevligaste kvällarna i socialt gruppsammanhang jag har haft på länge. Det är alltid en behaglig känsla att inse att saker och ting funkar, hur många om och men det än finns på vägen. Det var längesen jag skrattade så mycket.

Min bryd och jag satt uppe och tjötade halva natten. Ett klassiskt "garage-samtal" fast utan garaget haha. Det säger inte så mycket till allmänheten, men en hel del för oss. Trots allt har vi haft de flesta av våra lite mer seriösa och avgörande samtal där. Sånt där som bara för oss framåt och gör en lite starkare med tiden. Jag tror faktiskt det. I'm a wishful thinker.

Nu ligger jag mest här och väntar på att min frukost ska anlända, det är rätt lyxigt. Idag blir det nog inte mer av dagen än att glo på film och mysa i sängen. Det kan vara rätt bra att ta det lugnt och vila upp mig inför kommande vecka, jag har trots allt en hel del på schemat. Men det blir nog bra..

Det har varit ett par skakiga dagar, plugg och prestationsångest har väl aldrig varit någon bra kombination. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta någon sorts balans i det hela snart, för trycket blir inte lättare de kommande veckorna. Uppgifterna blir allt fler och mer komplicerade för varje vecka som går, vilket jag helt enkelt måste lyckas tackla.

Nu är det väl inte bara krångliga uppgifter som spökar, det är rätt mycket med det som kommer på köpet. Men ja ändå. Man kan inte lösa allt på samma gång, man får ta en sak i taget och hoppas på det bästa. I mitt mer rofyllda tillstånd vet jag ju att jag kan göra det, måste bara tysta ner den andra delen som säger tvärt om.

Just nu sitter jag och lyssnar på en cover, covertönt som jag är, av "Every breath you take" och saknar bästis så att det känns i hjärtmuskeln. Jag saknar våra stunder av absolut ingenting men samtidigt allt. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå att förklara det och hur mycket du betyder bättre än så. - "Jag behöver ett hjärta till för att inte stanna för jag har förlorat kriget med mig själv."

Om en liten stund ska jag bege mig in till stan och träffa Mi, sen ikväll ska Mini och jag på inflyttningsfest hos Svans. Det är rätt skönt att det bara ligger åtta minuter bort haha, det är inte ofta man slipper åka speciellt långt för att besöka någon. Åtminstone inte när man bor i en håla som jag gör..

Vissa dagar faller jag tillbaka in i allt jag en gång var och förlorar förmågan att lägga band på mig själv och mina känslor. Ibland kikar det fram en förmultnad version av mig själv som jag trodde jag lyckats begrava en gång för alla. Men icke. Jag kan inget annat än att be om ursäkt..

Min avsikt har aldrig varit att såra någon annan..

Att det ska vara så förbannat svårt att ta sig kragen och faktiskt göra någonting rätt för en gång skull!

Igår var det en dam som kom fram till mamma och sa att Jesus har lovat komma ner och skapa en bättre värld. Hon ville givetvis lämna en broschyr om detta också. Detta var inte mamma lika pepp på så hon tackade nej och gick sin väg med mig strosandes efter. - Okej jag erkänner att jag hade velat titta vad det var men det gjorde jag inte!

Damen blev inte överförtjust över att vi gick därifrån så då ropade hon "Vad är det jag ser? Det är ondska! Ondska är det!"

Jag frågade mamma lite ironiskt sen när damen hade sagt att Jesus skulle komma. Då fick mamma samma irriterade ton som när damen först började prata med henne och sa "Det har dom sagt sen jag var liten! Och det är alltid nya datum hela tiden.."

Ibland undrar jag om mamma blivit påhoppad av alldeles för många religiösa tokar för att ha lite god ton åt dom. Ja menar om dom har sagt till mig att jag föddes för tidigt för att mamma har gjort onda handlingar i detta eller i hennes förra liv, så kan dom ju säkert ha sagt så till henne också.

Sen vet man ju aldrig, det kanske till och med var jag själv som var världens ondaste människa i något tidigare liv. I så fall var jag säkert diktator och maktlysten haha. Vart skulle jag annars ha fått mitt ibland överdrivna kaxiga ego ifrån? Men ja hur det än är med den saken så ja..

Det brukar inte vara så uppskattat när okända människor kommer fram och säger sådant.. Sa inte Jesus att man inte ska döma människor? Fast egentligen menar dom ju bara väl, dom säger ju också att Jesus snart ska komma ner och ta bort min ondska. I deras ögon vill dom ge en hopp.

Sen kan man ju alltid spekulera i att de har sagt att jag ska bli av med mitt handikapp sen jag var fyra år och jag vaknar fortfarande varje dag och är minst lika kobent som dagen innan. Tog Jesus en lång kaffepaus, blev magsjuk och fortfarande ligger där och kräks?

Ja jag vet inte.. Men om nu Jesus tänkt att komma ner och ta bort all ondska och om nu mitt handikapp räknas dit. Ja då kan han lika gärna vänta tills jag blivit gammal och avlidit lugnt och stilla i min säng. För vem vet hur många fel jag har i min hjärna egentligen och vem vet vem jag hade varit utan dom?

Det känns inte lönt att ta reda på det. Jag orkar inte börja om och "jaga mig själv" ännu mer än vad man redan gör och säkert kommer att göra till och från under resten av sitt liv. Dessutom så har jag aldrig förstått tjusningen med att stå på händer..

I natt blev jag jävligt trött på att jag då och då tycks glömma bort hur jävla krånglig verkligheten är och att jag på så vis bara bäddar för att satiren ska knacka på min axel och skrika "HAHA" betydligt elakare än vad jag nånsin lyckas med. Alltså blev jag mer besviken på mig själv än vad jag blev på grejen i sig. Det kanske kan verka lite udda, men är lika sant för det..

Efter någon minut fick jag syn på mina sista rader i det senaste inlägget och insåg hur förbannat löjlig jag var. För där stod det ju fyllt synligt att det är just sånt där som händer och att det absolut inte gör någonting i det här fallet. Då släppte den tunga känslan under huden. - Det är en jävla tur att jag kommer på mig själv ibland haha!

Sen kom ett sms som bekräftade alla mina reflektioner och då brast det lite för mig. Jag kan inte avgöra om det var för att det bevisar att jag på något sätt är så trygg att jag redan innan det blev sagt, visste om det eller om det var för att min bryd är väldans söt haha. Egentligen spelar det ingen roll för på något sätt hör ju allt ihop ändå.

Men eftersom jag sällan gråter nuförtiden så tog jag tillfället i akt och plockade fram allt det där, som jag tidigare inte ens själv visste skrämde mig. Jag kom till insikt med en hel del och det var skönt. Det är bra att få ur en massa förpestade vätskor och på så sätt komma närmare sig själv. Att inse vad som är relevant och vad som inte är det.

Nu är det en ny dag och nya försök till att ta allt det där som jag verkligen borde ta tag i. Det är inga svåra grejer egentligen, så det känns inte helt omöjligt men jäkligt segt ändå. Jag ska strax hoppa in i duschen och därefter plugga tills jag kommer någon vart. Ikväll ska jag hem till sötaste Jasse som fyller år idag och äta middag. GRATTIS BABE :D

Så sitter man här med datorn i knät, ölen i ena handen och en underbar cover av "Say it's possible" strömmandes ur högtalarna. Det är en sån där stund av mäkta bekvämlighet, en stund då ingenting existerar förutom det som är just nu och det som får plats i ens egna tankar. Och förvisso är det en hel del men jag har i alla fall ro till att försöka sortera alltsammans..

Idag var mamma och jag på stan, jag hittade mig en hyffsat bra dator samt en extern hårddisk att bränna juli månadslön på. Det känns rätt bra för mig. Sen att det kommer att ta evigheter innan jag lär mig windows vista och att använda alla fingrar på detta platta tangentbord, det är en annan sak. I värsta fall får jag väl köpa mig ett tangentbord som går att koppla i med usb.

Hittade dessutom en enligt mig äckelsnygg tavla på chilli som skulle passa alldeles utmärkt i vårat lilla vardagsrum, ja vårat.. Jag börjar inte bara vänja mig vid tanken, jag börjar sakta men säkert att stormtrivas med just den tanken. Det känns betydligt bättre än vad jag kunnat föreställa mig och det är ju alltid fint haha. Nu är det galet mycket som ska planeras och fixas men kul är det.

För en gångs skull känns det som att vi har en bubbla av fjollig fånlycka som verkligheten inte tränger sig igenom.. För första gången struntar jag i alla som står utanför och försöker spricka hål i den. Sen att tiden kommer att göra det tillslut, det gör faktiskt ingenting. För det var en viss fröken som sa "Vi kan alltid skapa en ny".