LIVET SOM GUPPYFISK

En lust till att skriva har börjat smyga sig fram inuti. Meningsbyggnader dyker upp från ingenstans under pannbenet och det kliar i fingrarna på ett sätt det inte gjort på väldigt, väldigt länge. Fraserna är fortfarande lite för suddiga för att urskiljas, men jag känner deras närvaro och känner för första gången på evigheter en tröst i att de kommer klarna med tiden.

Kanske är det bara hösten som plockar fram en massa okonkreta tankar, jag vet inte. Kanske är det jag som börjar hitta tillbaka till ett lugn jag tappade bort nånstans på vägen. Kanske börjar jag äntligen få tillbaka mig själv nu efter två år av apati och total skrivkramp. Har såren blivit läkta en gång för alla, är jag fri nu? "all the worlds love couldn't satisfy you" kanske släppt sitt grepp?

Rinner allt bara av mig, klarar jag av att leva i nuet nu? Herregud jag vet inte. Jag har absolut ingen jävla aning, men jag vet att jag är annorlunda nu. Jag vet att nuläget aldrig har varit så världefullt som det är just nu, att saker som var förut inte kommer och knockar mig lika ofta. Jag kan bara hoppas att det till en viss del är min egen förtjänst, och inte bara på grund av någon annan.