LIVET SOM GUPPYFISK

Jag vet inte riktigt vart mina ord ska landa...

Igår träffade jag Zedit och Elin på stan, när Elin åkt iväg med tåget till Stockholm gick Zedit och jag och tog en fika. Det är fint att kunna föja människors utveckling och ta del av den, det är väldigt upplyftande för själen att träffa människor som får en att få upp ögonen för det man faktiskt har genom att bara vara sig själva.

Jag fick lite mer engergi efter vår pratstund, vart den engergin tog vägen idag vet jag inte, men här är den då inte. Jag ska väl göra ett försök till att traggla psykologi b om en stund så att jag kanske kan göra delprovet nån gång i eftermiddag. Ju mer tid hag har till mitt arbete om psykiska funktionshinder, desto bättre.

Idag har det varit en sån där dag då jag mest vill skrika rakt ut, slå och klösa ut allt som gör ont så att jag kan glädjas av allt som faktiskt är underbart just nu. Jag tycker inte om att känna att jag glider iväg, ifrån någon sorts lugn som varit så självklar för mig så länge nu. Vi skyller på hösten, ja visst gör vi det. Vi skyller på grå himmel och isande vindar som spelar rysk roulett med själen, ja visst är det väl så. Hur skulle det nånsin kunna vara annat?

Jag hatar när man tiger och låtsas som inget. Det är den värsta form av skada man kan utsätta en annan människa för. Det finns ingenting i det som skyddar, även om det kanske är avsikten. Men den avsikten är helt felvriden, den skyddar mig inte den skadar mig bara mer. Jag vill höra sanningen, vill tala i klartext hur ont den där klartexten än gör. Det hade känts så förbannat mycket bättre. Så jävla mycket enklare i det stora hela.

Jobbigare och ta för stunden, men lättare att läka och gå vidare ifrån vid ett senare tillfälle. För jag vill gå vidare. Jag vill utvecklas i min egen takt med människor som tar mig för den jag är, utan att utelämna vissa delar för att de inte tycks passa in i en mall som man hade hoppats att jag skulle platsa i. Om man måste censurera delar av mig så kan man lika gärna vända om för gott, för så vill jag inte leva mitt liv. Det är inte så det ska vara.

Så vad händer i livet? Jo, i fredags var jag hemma hos lille muppen och fick supergött käk och en uppdatering om vad som händer på andra sidan stan ungefär. I lördags var Emmy och Svans här och käkade tacos med oss. I söndags kom min far förbi och snabbtittade på "mina" nya rum. Behöver jag säga mer än ACK?

Under kvällen i måndags fick jag kräksjuka. Tack och lov blev det bara en tur till toaletten men yrseln gjorde det svårt att sova så jag vart mest trött och utmattad igår. Eftersom att smittrisken är rätt stor vad det gäller sånt, ska jag hålla mig inomhus imorgon med så är jag nog smittfri tills på fredag.

Det är väl i och för sig tur det för jag har delprov i psykologin senast på söndag och behöver plugga en del inför det, så att vara asocial och inte ens kunna gå ut är rätt passande just nu. Gräver ner mig i psykologiska termer för att slippa tänka på sånt som stör mig innerst inne. Ibland är det enklast så, ja.