LIVET SOM GUPPYFISK

Idag fick jag inte en lika bra start på dagen. Drömde om ansikten som inte visat upp sin närvaro på flera år och vaknade med hjärtklappning. Gick upp och tränade men blev mest svimfärdig och fick pressa mig själv fullständigt för att få det gjort. Nu är det i alla fall frukost och sen ska vi åka hem till Minis föräldrar och gå igenom flyttlådor och sånt där roligt. Ehum ja..


Du förtjänar inte det här så låt dem inte övertyga och knäcka dig. Du är tusen gånger starkare och bättre än vad de där två någonsin har varit och därför kommer du att vinna det här i slutändan. De kommer att få vad de förtjänar och du kommer att slå dem utan knytnävar och slag, så håll ut och kämpa på, vi finns med dig på vägen, för alltid syster. För alltid.


Fy fan vad jag hatar..

Idag är det en sån där dag då jag undrar varför jag inte har en mörklila t-shirt, eller varför inte en riktigt stak ljusblå? Sen lyckades jag såklart spilla tandkräm över min ljusgröna döskalle t-shirt och min röda t-shirt är i tvätten så nu får jag ha svart t-shirt och skjorta istället. Vilket inte alls känns så pepp, inte överhuvudtaget faktiskt. Ack vilka problem man kan ha! Haha.

Mini sov hos Emmy i natt så jag hade sängen för mig själv och sov överraskande nog väldigt bra. Det är då det känns jäkligt bra att vakna. Låg kvar och segade i nån timma innan jag vid nio gick upp och körde igenom mitt träningsprogram och käkade frukost. Bra start på dagen. Alldeles strax kommer Jasse att knacka på dörren för att spendera lite tid med mig, myspys.

Funderar på om vi ska göra sallad till lunch sen eller något sånt? Sallad är gott.

Igår var det träning igen, denna gången med två sjukgymnaster jag aldrig träffat förut vilket såklart krånglar till allt. Det är förbannat segt att behöva förklara samma saker flera gånger om. Hur som helst så ökade jag på vikten på ett flertal maskiner, vilket alltid är peppande. Jag börjar få tillbaka min normala fingerstorlek så nu sitter näästan ringen som den ska göra. Bra shit.

På väg in till stan för att träffa Mupp, lyckades jag såklart kliva på vagnen där en snubbe roade sig med att dra ner byxorna, tack och lov vände han sig ifrån mitt håll så jag slapp se något! Väl på Valand var det ett handikappat fyllo som stod och skrek helt hysteriskt att alla var idioter och som om det inte vore nog, började en annan gök skrika "bög" och "slicka röv" när han gått.

Det var minst sagt ganska mycket udda folk på stan igår, känns fint att vi har en psykvård som fungerar i Sverige...ACK. När Charlie dök upp tog vi oss en långpromenad genom stadens gator under sådär en och en halv timma, väldans gött och trevligt men slitsamt för mina då redan skakiga ben. Eftermiddagen avslutades med en kaffe på 7-eleven och sen åkte jag hem till soffan.

Idag skulle jag egentligen ha träffat min gamla lärare från högstadiet som har mammaledigt nu, men folket har blivit sjuka så vi ska försöka få till det på måndag istället. Frågan för idag är istället om jag ska palla att trotsa regnet som fullständigt öser ner och ta mig till banken.. Jag borde springa i affärer och kolla presenter också, men jag borde nog låta mig själv vila lite.

Tråkigt nog fixar inte min kropp hur mycket som helst, jag måste lära mig att anpassa mig efter min förmåga och ork. Det slutar allt för ofta att jag överanstränger mig och vaknar en dag med världens "ångest i fötterna" vilket ger mig dåligt humör som har en tendens att explodera på eller kväva min omgivning med iskall tystnad Hmm.. Life's a bitch and so am I...? Haha..

"And if tomorrow never shows
Forever yours I'll be"

Idag gick Mini jag upp tidigt för att träna. Jag körde igenom mitt träningsprogram samt det jag utformat åt både mig och Mini utöver det. Det gick finfint tycker jag allt. Nu sitter jag och väntar på att duschen ska bli ledig, hela familjen har fått för sig att duscha samma tid, så det lär väl inte finnas något varmvatten kvar tills det blir min tur, så jag får nog vänta ett tag till trots allt.

Jag borde verkligen åka till banken och tömma mina sparkonton idag, ju snabbare jag får ut dem desto enklare blir det att sköta snacket om bostadsbidrag sedan.. Men jag avskyr att besöka banken och att strosa runt planlöst på stan tilltalar mig inte överhuvudtaget så jag får se hur det blir med den saken. Det beror nog lite på när varmvattnet är tillbaka haha. Orka.

Vi har månadsdag idag också, det hade vi båda två glömt av fram tills igår. Så meningsfullt var det liksom. Jo, men såklart att det är men i det stora hela, är vi så förbannat inställda på ett och ett halvt så allt därimellan slutar nästan att räknas. Nej, om jag skulle ta och satsa på duschen och dricka en kopp kaffe snart. Det känns åtminstone lite kreativt, man kan ju låtsas..

I lördags var Frido här och förgyllde min kväll. Lite vin, lite öl och härliga pratstunder. Det blev en rätt lång natt och jag vaknade såklart tidigt så jag vart förjävla trött innan jag väl kom utanför dörren. Det fina vädret gjorde susen! Jag älskar varma vindar, solsken och fågelkvitter. Det är sånt som gör en riktigt vardagslycklig. Man kan tycka att alla dagar borde vara sådär.

Jag åkte in till stan och hade långfika med Jasse på Java, vilket var väldans trevligt. Vi ska kolla upp om det finns några kurser i teckenspråk som vi kan gå på, nån som vill hänga på? Väl hemma käkade jag taco med en nyklippt Mini och en alltid lika pratglad Emmy. Kollade på Beck-filmen och somnade sedan väldigt gott i sängen tills det var dags att gå upp igen.

Efter gårdagens långa telefonsamtal med Svans väntar jag med fasa på min 35 årsdag då saken har bestämt sig för att skicka ett barn på posten till mig, eftersom att jag inte tänkt skaffa ett själv haha. Det var tydligen inte okej att anse att man antagligen inte kommer eller vill ha barn.. "Så om det är ett hårt paket så vet jag att det är dags att säga, tack men nej tack."

Idag har jag dessutom bangat självträningsgruppen för att träna hemma, igen. Det är inte speciellt smart av mig att hoppa över sådär, det brukar ju innebära att jag med tiden inte går dit alls. Jag får försöka att bryta den treden, men just idag struntar jag i det. Så länge jag faktiskt tränar här hemma sen så tänker jag inte klanka ner på mig själv allt för mycket.

Igår var jag på arbetsförmedlingen igen. Min handläggare som "jobbar speciellt med såna som du" var självklart sjuk så jag fick mest sitta och lyssna på vad som kommer att ske när jag väl får ett möte med honom. Det vart ju lagom segt.. Men man hävdade bestämt att det skulle bli bra för mig, men det tror jag på först när jag ser det. Tomma löften är lätt att ge..

Spenderade resten av dagen åt att göra tester och fixa på ams hemsida. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra om jag inte kommer på vad jag kan tänka mig och ens kunna arbeta med snart, då är det kanske lättast att utbilda mig och börja plugga igen men det känner jag inte för heller. Jag har ingen lust att påbörja en utbildning för den goda sakens skull, det är dömt att misslyckas.

Ja menar, det vore ju rätt korkat att bli programmerare när man egentligen ville bli samhälls och kulturanalytiker haha. Det hänger inte ihop överhuvudtaget. Men jag antar att det är värt att tänka på i alla fall. Att bo i Göteborg och plugga på distans verkar ju funka för mig, åtminstone om man ska tänka bort mitt egentliga behov av sociala sammanhang och andra människors närvaro.

Man kanske borde satsa på något man vet att man antagligen klarar av, istället för att chansa vilt.. Det är fan inte värt att drömma, att ha någon slags önskan om hur man vill att livet ska vara. För när det väl kommer till kritan så måste man ändå alltid ge vika för verkligheten och det som är realistiskt. Det är nog menat att man ska vantrivas, alltid köra på medelmåttligt.

Egentligen strider den åsikten mot allt som jag står för, jag tror ju nånstans att ingenting är omöjligt och att man aldrig, ska sluta sträva efter det man vill. Men om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det där gäller mig själv. En gång i tiden gjorde det nog det, en gång i tiden var jag tillräckligt naiv och alldeles för mycket fighter för att nöja mig med annat. Men nu, jag vet inte.

Igår var jag på basinformationsmöte på arbetsförmedlingen, det var lagom underhållande.. Jag trodde verkligen att jag lyssnat jättenoga tills jag kom ut därifrån och insåg att jag knappt kom ihåg något av det som blivit sagt överhuvudtaget. Jag skyller det på för mycket information på en och samma gång, det borde ju vara så i alla fall. Knasig föreläsare var det också, minst sagt.

Mest störande var det när han till och med påpekade att han själv var brunögd i ett försök att ställa sig in hos majoriteten med utländsk bakgrund som var där. Snacka om att sprida på "vi och dom känslan" ännu mer. Man kan ju känna att det borde vara sådana myndigheter som ska hjälpa till och försöka utforma ett samhälle där etnisk bakgrund inte spelar någon roll.

Sen var säkert hans tanke god från första början, det finns en hel del människor, speciellt i de norra stadsdelarna som tror att myndigheterna är ute efter att sätta dit dem. Men om man ska utgå från att alla i de stadsdelarna känner så, så sänder man ju rent undermedvetet ut ett budskap som förstärker känslan av utanförskap ännu mer. Dubbelmoralen är fascinerande.

Igår tog jag för även en paus från träningen och tilllät därmed träningsvärken att göra mer än en tydlig entré i mitt liv. Jag är jävligt frustrerad för att jag inte fått träningsvärk i magen än dock, de musklerna har jag ändå pushat över bristningsgränsen ett flertal gånger. Men det är väl bara att köra igång idag igen och hoppas på det vänder någon gång det med. Göra lite nytta.

Nu har i alla fall mina fingrat börjat växa till sig liiite igen, vilket betyder att ringen på mitt finger inte flyger av lika lätt så fort jag spelar luftgitarr eller leker kokobäng. Det underlättar en hel del för jag har verkligen ingen lust att sluta flaxa med armarna eller att sätta ringen på en kedja runt min hals den här gången. Den ska sitta där den sitter tills den dag vi skaffar en ny.

-

-

-

-

-

-



(Det där skrev jag utan att tänka på vad det egentligen var jag skrev så jag låter det vara. Det är enklast så... *flin*)

Det mest kreativa jag gjort idag var att träna. Sen har jag lekt med Katterna och Mini, ja vi är kattvakt åt min gamla katt och hennes barn igen. Utöver det är mina dagar lika händelserika som ett gammalt ur med slutkört batteri. Imorgon blir det gruppmöte på arbetsförmedlingen, det ser jag verkligen inte fram emot men det är väl bara att bita ihop och ta sig dit..

Det kommer att ordna sig..<3

Idag är jag galet seg och det tänker jag fortsätta att skylla på kylan och den effekt den tycks ha på min kropp och dess rörlighet. Min sjukgymnast hade hand om träningsgruppen idag och såg direkt när hon klev in att motionscykeln inte har någon bra effekt på mina redan skadade fotleder, vilket var skönt för de andra sjukgymnasterna bara låtit mig fortsätta ändå.

Nu har jag blivit flyttad till en annan cykelgrej som lyckas hålla fötterna på rätt plats men som ändå har samma effekt, därmed slipper jag ha ångest över det momentet varje gång jag ska dit. Något som givetvis underlättar. Har redan ökat vikterna på vissa maskiner med nästan tio kilo, det har nog mest att göra med att vi satte ribban alldeles för lågt från början, men ändå hah.

Snart hade jag väl tänkt att fixa lite käk, sen blir det nog att köra igenom mitt ordinarie träningsprogram, köra magträning med bollen samt glo runt på nätet och se ifall jag kan hitta några vettiga övningar, utöver de som redan finns, till min bryd. - Vad gör man inte för att slippa undan tankarna om allt och ingenting?

..som väntar på våren"

Trots att läkare och sköterskor sa att Kalle skulle gå bort under fredagen så är han fortfarande vid liv. Han är fortfarande riktigt dålig, hans kropp och uttryck tyder på att han är "inne i det sista skedet" som de säger. Men ja, på något otroligt sätt håller han sig kvar vilket känns hemskt och skönt på samma gång. Hatar att han ska behöva lida in i det sista, fy fan för det, fy fan..

Han log med hela ansiktet, de få tillfällerna han orkade göra sig medveten om att vi alla satt där. Det värmde i hjärtat.

Med tanke på omständigtheterna blev gårdagen en mysig hemmadag/kväll. I för sig hade vi väl inte planerat eller tänkt göra något annat ändå, men ja grejen i sig gjorde väl att det inte ens blev några funderingar om det hela. Det blev långsegande i sängen, melodifestivalen och en massa kramar vilket verkligen inte var fy skam. Jag är så jävla glad över att jag har dig. <3

Det här inlägget tog en halvtimma att skriva, pressar fram orden så jag slutar nu.. Det är ingen idé att försöka när man inte orkar.

Vissa saker måste man göra trots att man inte vågar. Så jag samlar ihop mina krafter för att om en dryg halvtimma bli hämtad av taxi som ska köra mig till ålderdomshemmet där Kalle ligger inför döden. Mamma, mormor och syster är redan på väg dit, jag skulle ha mött upp dem på vägen dit men vare sig bussar eller färdtjänsten matchar så jag får sitta och vänta lite..

Efter att ha torkat upp mina tårar kan jag inte riktigt med att gråta längre, det är trots han som ligger där på sängen med sitt lidande och ber om hjälp att göra slut på de.. Om det här gör ont för oss som är vid sidan om, vad gör det inte i honom då? Han ville aldrig sluta såhär, han ville aldrig bli ett försvarslöst kolli. Och det gör så jävla ont i magen och överallt, för alltsammans..

I natt lyckades jag med en väldigt korkad sak, det gick till såhär.. Jag ska gå på toaletten, det är bara Mini och jag hemma så jag tycker att jag lika gärna kunde lämna dörren öppen och på så sätt spara tid genom att inte heller behöva tända lampan. När jag väl är vid toaletten glider dörren igen och rummet blir mörkt, bekväm som jag är bestämmer jag mig för att genomföra toabesöket ändå. Det har jag ju gjort förr så det är inga problem..

Det är bara det att när jag sätter mig på sittsen missar jag den totalt och hamnar på kanten av den istället, vilket resulterar i att jag ramlar av och dunsar i med ena skinka och skrapar upp ena armbågen eftersom det är det jag tar emot mig med. Känner ju mig sådär hyfsat smidig när jag sitter där på toalettgolvet och Mini kommer inspringande i tron om att jag slagit ihjäl mig.

För att göra saken ännu bättre, stod jag i vardagsrummet och såg helt plötsligt min bryd grymta till och sjunka ihop sittandes på golvet i sovrummer för en stund sedan. Det visade sig att hon efter ha letat efter nåt i sin väska, hade rest sig upp och i den vevan lyckats krocka in sitt huvud i dörrkarmen. Nu är hon på g till praktiken med huvudvärk och världens bula på gång.

Man kan helt enkelt inte göra annat än att skratta åt det. Ja menar, hur stor chans är det att två av två lyckas skada sig själv på ett så klantigt sätt inom loppet av tio timmar? Haha ärligt talat det där ska ju bara inte hända. Jaja, förhoppningsvis lägger sig hennes bula och förhoppningsvis slipper jag få världens fetaste blåmärke på bakdelen. Igårkväll tvingade jag dessutom Mini att utöva delar av mitt träningsprogram, det var kul. *skratt*

Kanske mest för att det är skönt att inte alltid vara den som måste stå och följa direktiv, utan för en gångs skull få vara den som styr. (jag är ond, jag vet.) Nej, men det är alltid enklare att träna tillsammans med någon, speciellt när det är övningar som båda kan dra nytta av. Nu ska vi försöka träna ihop minst två gånger i veckan vilket betyder att jag tränar fyra av fem vardagar.

Det är ovanligt bra för att vara mig. Det faktum att jag ska till Move and walk i slutet av mars peppar mig förhoppningsvis ännu mer. Onekligen så vill jag helst vara i hyfsat bra form tills dess så att vissa övningar där går lättare än vad de gjorde i fjol. För att behöva träna i grupp och dessutom behöva misslyckas flera gånger innan man lyckas med till synes enkla övningar, är inget vidare när man är en perfektionist med socialfobi.

Idag gjorde Mini och jag tonfisksallad till lunch, sen har vi kollat lite på Sound of music, förbannat den sociala inkompitensen vissa människor besitter och när mamma åker till jobbet blir det lax och potatis till sen middag. Jag gillar dagens mat, väldigt gött. :)


Det gör bara ont, that's it.

Igår tog jag mig äntligen till ams och skrev in mig, det var inget trevligt samtal fast å andra sidan ska det väl inte vara det heller. Nästa vecka ska jag på ett jävligt segt gruppmöte och senare den veckan blir det även individuellt samtal där nån flane ska bedöma om jag ens behöver komma till ams rehab. För det var lite tveksamt tydligen. Jag undrar mest vad det finns att bedöma?

Jag ska inte ens behöva utredas för en sån sak med de läkarintyg jag faktiskt ändå har, kan man ju tycka.. Men som vanligt, alla ska säga sitt. Folk snackar så mycket om att det är jag som känner mig själv bäst och ska veta vad jag behöver inte och behöver. Men när det väl kommer till kritan är det alltid nån mindre trevlig myndighet som ska bedöma och veta bäst.

Sen vart jag kreativ och hämtade ut den lilla förmögenhet jag ändå har inför kommande inköp till flytten. Det ska köpas en sängkil, sänglampor, vitrinskåp, en ny tv-bänk. och lite annat smått och gott. Det om något, känns riktigt pepp. Det kommer inte kännas riktigt verkligt förens de sakerna är inköpta och kontraktet finns i händerna. Än så länge känns allt som en illusion.

Idag blir det hemträning istället för träning på hab. Min fot mår inte så jäkla bra efter cyklingen och efter att ha trampat i något odefinerat med hälsan, dessutom är jag förbannat trött och seg. Det blir att ringa och avboka tandläkarbesöket på fredag också för tiden suger och ekonomin håller inte för att bara fixa en liten spricka i lagningen just nu. Det blir en seg dag idag.

Idag vaknade jag med magsmärtor och yrsel, spenderade förmiddagen till att ligga och pipa i Minis famn. Mini är väldans bra. Framåt eftermiddagen begav jag mig efter många om och men till habiliteringen och körde ett träningspass. De satte spegel framför mig idag, jag hatar att träna framför speglel men så länge jag koncentrerade mig på armarna och ryggen funka det.

På bussen hem var det en snubbe som roade sig att klappa på mitt hår när han gick förbi och skulle gå av, det var inte uppskattat! Väl hemma igen har jag mest pratat en stund med morsan, sen farsan i telefon, käkat middag och segat i soffan. Yrseln visar fortfarande sin närvaro och jag undrar väl mest vad fan det är för fel mig, så här groggy ska man ändå inte vara...

Men det går säkert över som allt annat. Nu sitter jag här och försöker få igång musik, men datorn strejkar fett mycket så det får nog bli att formatera om den nån dag snart. Svans dyker förbi om ett tag och sen kommer Mini hem också. Softarkvällar med colombianska maffian är alltid bra för hälsan. Nej nu får det bli att starta om datan och se om det hjälper. Ack ack.

Jag vill inte nånstans eller någonting om det inte är med dig.
Det är bara så det är, älskling.

Det är natt och älskling ligger och sover sött i sängen. Själv sitter jag i vardagsrummet och har fastnat på minnet från den där gången Joel och jag blev påhoppade av ett gäng utanför vår högstadie skola och lyckades springa därifrån ner till stationen i mitt nuvarande område på max 6, 7 minuter. Efteråt insåg vi hur klantigt det var av oss springa genom en mörk skog..

Utöver just den joggingturen har jag inga speciella minnen från händelsen, åtminstone inte några som plågar mig. Jag kan fortfarande ha dåligt samvete för att Joel fick stå upptryckt mot en vägg och se på medans de sparkade och slog på mig, och jag har väl egentligen efter det aldrig pallat att sitta ner med en massa stående människor omkring mig, men utöver det så inget.

Nej just ikväll handlar det nog om en bekräftelse kring min tidigare formulering "Jag kan springa fort när jag vill", det har väl mest med den saken att göra I guess. Någon sorts självövertygande om att min vilja och överlevnadsinstinkt alltid ser till att jag klarar mig. För om jag inte tror på det själv när andra inte gör det, ja då kommer jag aldrig komma någonstans. Det är så det är.

Lägenheten var grymt hemtrevlig, området helt overkligt bra och fastighetsägaren som visade oss runt var nog en av de hemskaste människorna jag nånsin träffat på. Vilket är det enda men också ett jävligt fett minus. Både Mini och jag kom hem och kände oss tomma och ihåliga, den farbrorn sög fan all energi ur en. Jag får besked imorgon men är inte speciellt hoppfull..

Så visst fan var det alldeles för bra för att vara sant

Imorgonkväll ska det kikas på lägenhet och försökas charma en 77 årig fastighetskötare som tycks tro att jag är en invalid som varken kan prata eller gå hyffsat okej. Vill inte säga eller hoppas på allt för mycket, men som det ser ut nu har man en mycket god chans till att få lägenhet i maj - Det verkar för bra för att vara sant så jag väntar på raset. Sånt här händer inte mig.

Denna har varit helt absurd på många sätt och vis. I fredags fick vi kontakt med en fastighetsman som eventuellt kan fixa fram en lägenhet åt oss. Just nu håller vi tummarna på en tvåa i Kålltorp, helt plötsligt har vi chans på inte en utan två lägenheter där, så man ju hoppas på att man åtminstone får en av dem. Kontakter är allt i sådana här lägen och det vore toppen om vi kunde få en lägenhet snart så att vi slipper sitta och oroa oss in i det sista.

Igår åkte babe och jag in på stan men väl där blev jag helt plötsligt blev kritvit, yr, skakig och fick världens magsmärtor. Det var rena helvetet att bara ta sig till bussen. Fick stötta mig på Mini och sätta mig ner tre gånger på vägen till terminalen och trodde nästan att det skulle behövas en tripp till akuten. Men vi tog oss till bussen hem och efter att ha legat dubbelvikt i Minis famn efter halva resan började jag må bättre. Så ingen större skada skedd men läskigt var det allt. Jävlaknasmage.

Fick även ett sms på lördagmorgon om att en vän var på psyk och efter att inte ha fått nån uppdatering från människan sen igår eftermiddag, lyckades jag med Minis hjälp få tag på ett nr till avdelningen och har nu äntligen fått prata med honom. Förhoppningsvis flyttas han till en annan avdelning så att jag får komma dit och krama om honom snart. Inte för att det minskar maktlöshetskänslan egentligen, men visst fan är det alltid enklare att kunna vara närvarande. Ibland hjälper det mer.

Livet är fan inte vad det borde vara alla gånger, men jag antar att det bara är att bita ihop och hoppas på det bästa. Nån gång måste det ju faktiskt bli bra, för alla. Det bara måste bli det...