LIVET SOM GUPPYFISK

Idag ska jag till Move and Walk för att ha informationsmöte samt filmning. Det går ungefär ut på att man sitter och tjötar om vad man har för problem och vad man vill åstadkomma de kommande veckorna och sen ska man göra en massa övningar framför kameran så att tränarna kan jämföra före och efter typ. Jävligt menlöst och tråkigt om man frågar mig, men men.

Det där med att jag skulle vara hyfsat vältränad tills nu, gick åt helvete nånstans på vägen. Jag har inte lyckats ta mig i kragen och komma igång med träningen efter att jag skadade ryggen, vilket helt klart satt sina spår. Jag är minst lika stel och orörlig som jag var innan jag började pusha mig själv. Så även om jag inte är peppad för att börja idag, är det nog bra för mig.

Jag betalade tydligen för lite skatt i fjol så nu har jag blivit återbetalningskyldig och är pank resten av månaden. MYCKET OTREVLIGT. Kan de inte bara dra rätt skatt från början? Nu kan jag i och för sig ta det på avbetalning, men med tanke på räntan och min ekonomi i samband med flytten gör jag bäst i att låta bli. Jävligt frustrerande är det i alla fall, inte alls vad jag räknat med.

Nu dör jag väl inte av att de nöjen jag halvt planerat in i mitt huvud inte blir av, men det är jävligt segt att inte kunna köpa mat eller presenter till farsan och Anton som fyller 50 och 3 år den artonde, utan att behöva nalla på mina sparpengar som var tänkt att använda för inköp till lägenheten. Men men, det får gå på något sätt ändå. Det löser sig alltid på något sätt, jao.

Den här helgen har jag antagligen varit mer kreativ än vad jag har varit på säkert två veckor tillsammans. I fredags var det knytkalas hemma hos svans med Carro, Stephanie, Eva, Jasse och Jonas. Min stelhetshuvudvärk visade framfötterna rätt så rejält så jag åkte hem rätt tidigt men det var trevligt så länge det varade. Väl hemma blev det nån öl och tjötande med folket här.

I lördags åkte vi in till stan för att köpa hårgrejer till Emma och äta Kinamat. Vi fastnade på resturangen i sådär fem sex timmar, vilket kanske var lite mobbat men väldans trevligt ändå. Funtad och klantig som jag är snubblade jag över mina skosnören på vägen hem, vilket har resulterat i ett svullet och svidande knä idag. - Jag har känt mig som en bättre människa, ja.

Vid elva i morse bar det av till Östra sjukhuset och psyk för att hälsa på en vän. Vi satt och tjöta på rummet i någon timma eller två, innan jag var tvungen att bege mig hemåt för att hjälpa till och förbereda maten. Vi bjöd Minis familj på hemmagjord thaigryta, det blev överraskande nog riktigt bra. Vi hade föreställt oss att allt skulle gå åt pipan, men alla var nöjda vilket är pepp.

Nu har både Minis familj och Emma åkt härifrån, mamma jobbar natt så nu är det bara Mini och jag kvar här hemma. Jag sitter utplacerad i soffan i vardagsrummet och känner mig väl mest förbannat trött. Det är många intryck som ska smältas, många händelser som ska reflekteras och sjunka in till någon sorts vettig smet nånstans i huvudet. Livet är fascinerande. På gott och ont

-

"Jag är en tönt
med personlighetsförändringar
och attitydsproblem"

-

Jag hade jävligt bra självinsikt redan när jag var fjorton

-

Gårdagen var lite upp och ner

Allmän pms och stelhet har väl aldrig haft
den bästa effekten på mig I guess

Vi handlade inför söndag i alla fall
och jag tränade liiite under kvällen

Vi har besök från Norge i helgen
så det blir nog fullt hus ikväll

Lillsyrran ska ha party
och sen kommer systersönerna med

Själv ska jag hem till Svans
på knytkalas verkar det som

Det blir säkert finfint :)


-

Efter lite trixande fick Mini ut tussen ur mitt öra, tack älskling!
Vad skulle jag göra utan dig? Haha. *puss*

-

Idag har jag vart på stan och fikat
med Jasse och Frido, väldans trevligt.

Mötte upp syster och mamma
och såg när syster tog hål i öronen.

Handlat och lagat mat
och nu spelar Mini gitarr

Love it.

-

Det har hamnat en topz i mitt högra öra
jag tror till och med att den sitter fast där

Under gårdagen började min ryggvärk lättas upp. Jag vaknade på peppat humör och släpade med mig flickan till Angered för frukost/lunch. Vi passade på att köpa kattgodis till Jack också, sen åkte vi hem och kollade på de avsnitt av L-word som vi inte fått tummen ur att se tidigare. För första gången ever har Mini och jag kollat klart på en hel serie. Det brukar aldrig gå.

Vi slutar ofta titta när det är ett avsnitt kvar eller ja, ibland mitt i. Vi har kommit fram till att det är för att vi har problem med att avsluta saker haha. Det känns ju ganska lugnt och säkert egentligen, för då kan jag känna mig trygg i att jag får behålla henne ett bra tag till tss. Okej det är väl inte riktigt samma sak, men jag kan ju i alla fall få låtsas att det är så för jag vill.

Idag har jag inte ont i ryggen alls, däremot är jag förbannat stel. Vågar inte riktigt riskera något så jag ska nog låta kroppen vila från träning idag också och satsa på att ta mig dit nästa vecka. Jag börjat bli jobbigt frustrerad över att jag inte ens kan träna lite hemma, det känns inte pepp alls. Men men, det är väl bara att bita ihop och vänta ut skiten antar jag. Aack.

Min dator innehåller en helvetes massa musik, men jag hittar ändå inget att lyssna på! Åh jag älskar mina lyxproblem. yesbox.

as far as I can see

Smärtan i rygg och bröstkorg har nu blivit konstant. Jag mår så förbannat illa och har sån jävla yrsel att jag mest känner för att dunka huvudet i väggen så att jag tuppar av ett tag. Jag ska väl i alla fall försöka ta mig till hab och ha möte med sjukgymnasten och kuratorn om "min framtid" där efter flytten. Men någon träning blir det då verkligen inte. Vad fan gick fel egentligen?

Jag skulle bara resa mig upp ur sängen och då sa det knak. När jag senare under kvällen skulle försöka sträcka och räta ut skiten sa det dubbelknak. Jag vill för helvete träna! Jag vill gärna kunna stå och röra mig också men träna är det viktigaste. Träna bort tankarna och se till att hålla mig i form. Men å andra sidan betyder formen inget om jag inte kan intensivträna i april.

Det verkar som om jag idag på något knasigt sätt lyckats pajja min rygg. När jag försöker sträcka och börja den kommer stundtals en smärta som spider sig fram över bröstkorgen. Jag hoppas att det är bättre imorgon så att jag kan träna på hab. Väldigt dåligt tillfälle det här alltså..

Idag har vi kollat på de två restrerande x-men filmerna och varit ute med Jack i trädgården.

Gårdagen vart överlag trevlig.
Lyckades dra upp Mini på dansgolvet. *ler nöjt*

Idag har det mest segats.

Frukost

Sova en stund

Kolla x-men

Äta pizza

Melodifestivalen


-

Soft.

Idag vaknade jag vid halv sex, jag var mindre glad över det. Slumrade ett tag och gick på toa vid halv sju, när jag kom tillbaka hade Mini tagit över min plats i sängen så jag fick vänta ett tag innan jag kunde lägga mig igen. Klockan sju gav jag upp mina försök att somna om och började blåsa upp ballonger och förbereda frukosten istället. Klockan åtta väckte Jack och jag Mini.

Kanske mest för att jag inte orkade vara vaken ensam längre haha, men nu fick vi gott om tid tillsammans innan hon åkte iväg till praktiken och det är ju bra. Det blev det paketöppning och mysfrukost. Därefter kröp vi ner och läste bok i sängen. Där låg vi fram tills mamma kom in och tralla födelsedagssång och gav sitt paket. Mini verkade nöjd och då är jag det med.

Det vorelite tråkigt om jag gick runt och fjollade och fixade för något som inte uppskattas liksom haha. Jag vill ju att det ska vara så bra som möjligt, helst bättre än bäst. Det är hon värd.

Jag hade tänkt fördriva resterande timmar av den här dagen i soffan i hopp om att somna en stund. Annars lär jag väl somna på vägen in till stan ikväll och jag är inget vidare sällskap när jag är trött. Jag fattar verkligen inte dealen med att vakna och gå upp tidigt idag med, min kropp har alldeles för lätt för att ställa om sig till att man bara ska sova fyra timmar per natt.

Men men. Det är säkert bra för något det med. Om jag mot all förmodan inte däckar efter att jag har tränat, ska jag nog försöka fortsätta med ett skrivprojekt jag filar lite på då och då. Trots allt får jag ur mig rätt hyffsat bra skit när jag är trött. Antagligen för att jag är precis på gränsen till att vara sentimental och melankolisk och inte orkar tänka innan jag väl formulerar mig.

-


Jag är så jävla glad
för din skull
och det kommer
att gå och bli bra
Det kommer
att bli toppen

För dig.



För mig,



För oss.

Igår var jag på ams för möte med min handläggare. Jag var där fem minuter i ett och jag hade tid klockan ett. En halvtimma senare hade jag fortfarande inte blivit uppropad så då gick jag fram till informationen och surade, som genast började leta efter honom. Efter ett tag visar det sig att han för andra gången på raken är sjuk utan att ens ha försökt att meddela mig om detta.

- Jag känner inte att vårat samarbete har börjat speciellt bra! Jag fattar att man kan bli sjuk och helt glömma av sina möten nån gång, det är lätt hänt. Men två gånger?! Jag blir så jäkla less. Som tur var hann jag i tid till träningen på hab, vilket gjorde att det kändes lite bättre i alla fall. Hade ju blivit fullständigt galen om jag missa den för ingenting alls. Menlöst liksom.

Sen att jag såklart inte kunna hålla mig ifrån att dra de där 14 kilorna som förra veckan gav mig världens träningsvärk, trots att Mini sagt åt mig att låta bli, är en annan sak. Men under kvällen i samband med träningspass nr 2 stretchade jag en del och smörjde in kroppen med Tigerbalsam och kors i taket! Jag har ingen som helst träningsvärk idag. Det är bra shit alltså. Lätt.

Idag har jag varit hos tandläkaren och fixat lagningen som gått sönder. Jag blev smått chockad när min tandläkare plötsligt sa att lagningen jag hade bara var temporär, vilket gjort att den gått sönder och att det borde blivit fixad för längesen. Det är ju verkligen jättesnällt att de talade om att tandfan inte var klar redan från början. Hur i fan ska jag veta det annars?!

Nu är den i alla fall helt fixad. Tack och lov slapp jag betala för denna "fullbordade lagning" eftersom garantin gäller i ett 1 år. Det var en jäkla tur att jag inte sköt upp det ytterligare, för om två veckor, är det just ett år sedan jag besökte tandakuten och påbörjade reparationen. Att det ska behöva ta ett helt förbannat år att få fixat en tand man betalat över 6000;- för...!!

Igår såg jag Steffi på tv också. Det var lite roande. Liksom "Hmm jag känner igen den där tjejen.." haha. När får jag se dig in real igen då? Jag tycker du ska åka med flickan din till svärföräldrarna så att jag får en chans att kipnappa dig på en fika. Eller möjligtvis de där ölen som ökar i antal efter varje födelsedag du har, som jag lovat att bjuda dig på hah. Komsikom ;)

Nu kommer strax Svans...

Ibland snubblar jag över min egen vardagslycka

Det blev ingen träning igår och det var nog ett rätt bra beslut. Jesper och Anton var på besök och det är alltid trevligt. Jag lyckades få världens huvudvärk dock, så jag var väl inte världens roligaste moster direkt. Tur i oturen så märker de inte att jag mår blä och "leker med mig" ändå. De skrek saker som "GÅ TILL FÄNGELSET!" och "JAG ÄR DEN ONDA HÄXKVINNAN".

Det sistnämnda är otroligt roande, det är härligt när barn inte fått könrollerna inpräntade än! Sen är det på något sätt alltid värt att känna som om huvudet ska spricka, för de stunderna då de sedan sätter sig i famnen och myser med mig. Det värmer i hjärtat. Jag försöker fortfarande att få Mini och pojkarna att leka med varandra, de är trots allt familj nu. Det går segt haha.

Under natten började jag känna mig lite ängslig, vilket till en viss del sitter kvar idag. Det är en jäkligt udda känsla, jag vet inte riktigt vad den grundar sig i och ännu mindre vad jag ska göra åt den. Så jag trallar bort den med musik och hoppas att det släpper helt när jag varit på ams. Förhoppningsvis tar det max en timma så att jag hinner till träningen en stund i alla fall.

Det behövs, minst sagt. Jag är så satans stel att det gör det svårt att gå upp på morgonen, jag vaknar inte ordentligt när jag borde och när jag väl är uppe är jag fortfarande lika trött. Det tar omedvetet mycket på krafterna. Trots att jag har minst en sak att göra utanför hemmets väggar varje dag, så är det här nog helt klart en av de segaste veckorna jag haft på länge.

-

Jag struntar i allt
du inte är och inte har
jag bryr mig bara
om det är som är du.

Det är det jag tycker om mest av allt.

Igår var jag på stan med mamma, vilket var supermysigt. Mest överraskade blev vi nog när jag skulle pröva byxor och allt jag testa passade på direkten, det händer aldrig annars. Det är alltid något par som är för långa, sitter för tight i midjan eller bara känns obekvämt äckliga. Nu blev det bara att pröva tre par, toppenbra då jag hatar att testa kläder, två av dem köpte jag.

Jag hade nog köpt det tredje paret också om jag hade haft råd. Vi avslutade dagen med lunch på Jensen's. Nästa vända vi ska göra framöver blir att leta efter det jag hatar mest av allt, skor! Det finns för fan inget värre. Jag kanske hade tyckt om skor om jag inte hade haft fötter som inte matchar med speciellt många modeller, man vet aldrig, men nu är det som det är, så usch.

Idag har jag varit på stan och fikat med världens bästa sunshine. Åter igen har vi träffats alldeles för sällan så det var grymt härligt att ses och tjöta lite. Rensa huvudet och dela tankar om framtiden och hur bra och dåligt, mest bra, saker och ting är. Det sitter aldrig fel. Stannade till i Angered och skaffade en ny stock snus också, det går bra att sluta snusa, eller inte då.

Nu känner jag mest att jag borde sätta igång med träningen men jag har världens yrsel vilket gör att jag står inför ett dilemma. Antingen vilar jag mig, låter bli att träna och får ångest för det. Eller så pushar jag mig igenom träningspasset ändå, mattar ut mig själv och får ångest för att jag inte kan anpassa mig till kroppens signaler. Det är lite av ett döläge det här alltså haha.

Jag trodde nog inte att träning skulle vara så beroendeframkallande som det faktiskt är, jag menar.. När jag har haft min intensivträning på Move & Walk så har jag förvisso varit jäkligt peppad på att fortsätta träna sen, men det har aldrig inneburit att jag fortsatt göra det eller känt det minsta behov av att "det här måste jag göra". Nu kliar det i fingrarna varje dag.

Och visst, jag är mer motiverad än vad jag var förra året och det är mer självmant nu. Men den träning jag gör nu gynnar inte de funktionsnedsättningar jag själv har mest problem med, den gör mig bara mindre stel, starkare och ändrar min kroppsform. Jag hade förstått om jag tränade på det jag har svårt med. Då borde jag vilja träna jämt. Men nu? Vad är dealen med det?

Förstå mig rätt. Jag menar inte att gnälla som om det egentligen vore ett problem. Det är bra att hålla igång, speciellt när man har en förkärlek till sin dator som jag haha. Jag är bara fascinerad över fenomenet i sig. Trots allt är det inget som ligger i min natur. Träningsmani brukar min syster och farsa stå för, inte jag. Jag brukar stå för det därimellan, ingenting helt enkelt.

Jag skulle aldrig vilja välja bort någon av mina föräldrar men jag kan åtminstone önska att en av dem var lite annorlunda än vad den faktiskt är. Jag fucking avskyr att jag hur mycket jag än repar mig, hur mycket jag än bättrar mig och försöker, aldrig kommer att vara tillräcklig. Jag kommer alltid vara någon som från första stund skulle vara till besvär och dömd att misslyckas.

Och liksom, jag är uppriktigt jävla ledsen för det. Jag är jävligt ledsen för att jag inte lyckas vända ut och in på mig själv, så att jag kanske, kanske kunde vara något man inte behöver fnissa åt och ha förutfattade meningar om. Men mest av allt är jag ledsen för att jag aldrig säger ifrån, för att jag alltid låter dig göra det. För att jag faktiskt tar åt mig. För att jag alltid låter dig få rätt.

Dagens träning gick finfint. Ökade vikterna ytterligare på nästan alla maskiner jag använder och började även med två nya. Lite mer ben och armträning, vilket känns väldigt peppande. Det var på tiden att jag får träning som ska hjälpa mig att inte dra så mycket inåt med knäna. Pratade dessutom med min sjukgymnast som sa att jag kanske kan slippa byta habilitering efter flytten.


Något som helt klart underlättar min vardag. Dels för att det är enklare att ta sig dit utan färdtjänst och dels för att om det finns något som kan knäcka min nyfunna motivation fullständigt så är det att behöva flytta på mig och träffa ytterligare en ny sjukgymnast. Speciellt när jag faktiskt gillar hon jag har nu. Så jag håller tummarna inför nästa möte, helt klart.


Efter träningen åkte jag in till stan och köpte grejer till Minis födelsedag och ett par prylar till mig själv. Träffade på Marie från posten dessutom, vilket var rätt otippat trevligt eftersom att hon bor och pluggar i Borås förtillfället. Sen tog jag en svänga förbi älskling på praktiken, så gick vi och kollade på gitarrer och fikade på Mio innan jag åkte hem och hon skulle ha lektion.



Dagens inköp:

Idag känner jag mig förbannat rastlös, vilket i och för sig inte är så konstigt då jag gick upp först vid halv tio och har glott runt efter prylar sedan dess. Men ja, ändå! Det känns som om jag har förbannat mycket att säga idag men jag vet vare sig vad för något eller till vem. Det bubblar inuti och står uppmärksamhetskåt i pannan på mig, ungefär så känns det idag. Japp japp.

Ska träna på hab om lite drygt två timmar i alla fall, det är alltid något. Känner jag mig tillräckligt pepp för att orka föra mina skeva fötter in till stan efter det, ska jag nog in och fullborda Minis födelsedagspresent. Jag tror att jag efter ett femtiotals många om och men blivit helt klar och bestämd över vad jag ska ge henne. Jag velar så jäkla mycket alltså haha!

På torsdag är det äntligen, äntligen dags att skriva på kontrakt för lägenheten. Det känns väldigt skönt, även om det innebär att träffa läskig gubbe och min farsa igen. Då kan man äntligen känna att det faktiskt är vår kommande lägenhet. Sen ska bara alla papper om bostadsbidrag in och godkännas, sen så. Börja plocka ihop livet i små lådor och vänta in rätt datum.

Jag längtar förbannat mycket till våren och sommaren, eller egentligen längtar jag nog rätt mycket till hela livet i sig. När det verkligen börjar hända grejer, då jag verkligen rör mig framåt och ja, jag vet inte? Jag antar att jag bara ser fram emot allt som ska komma skall. Jag vill liksom få ut något av tillvaron, inte bara gå omkring såhär, jag vill bli så jävla mycket mer.

Jag vill lyckas med någonting. Jag vill kunna säga att jag är nöjd med vad jag åstadkommit Så som jag alltid sagt, jag vill inte ligga där på min dödsbädd och behöva konstatera att mitt liv varit menlöst, att jag lika bra kunde ha låtit bli att existera. Jag vill göra skillnad i världen. Det är rätt fascinerande att något som låter så simpelt kan vara så förbannat svårt i det stora hela.

Vi förflyttar oss på olika stigar och möts nånstans på vägen

Gårdagen var väldigt lång men också väldigt fin och bra på många sätt. Tog mig iväg till andra sidan stan och spenderade dagen hemma hos min gamla lärare från högstadiet och hennes lilla pojk. Ibland glömmer jag faktiskt av att hon har varit min lärare och som har följt mig på avstånd i minst sju år nu. Så det blev många "ja just det ja, du vet om det där ja" moments.

Något som helt klart har sin charm. Det var hur kul som helst att ses igen, om jag inte minns helt fel sågs vi senast sommaren 2006 så det var minst sagt på tiden haha. Lilla pojken som försökte krypa och katterna var hur söta som helst, funderar helt klart på att införskaffa en katt med rasen framöver. Fram emot eftermiddagen kom frugan C hem och bjöd på ostbågar och cola.

Efter ett tags kacklande begav jag mig in emot stan och käkade thai-mat med Mini, vilket helt klart var den perfekta avslutningen på dagen. Det var supermys och gott även om jag inte fick i mig så mycket som jag hade hoppats på. Dessvärre missade vi bussen hem från stan och fick åka spårvagn i en halvtimma, fyrtio minuter innan vi väl kunde ta bussen från Gamlestan. Lite segt.

Idag vaknade jag med äcklig stelhetsvärk i axlarna och känner halvt som halvt av "ångesten i fötterna" också. Vilket säkert är en bifogande faktor till att jag har världens prestationsångest idag, känner mig inte riktigt tillräcklig och grubblar lite väl mycket över hur jag faktiskt uppfattas. Om det syns, att jag har kommit långt. Att jag är nöjd med mig själv hittills och vill mer nu.

Den funderingen hade jag med all säkerhet haft ändå, oavsett stelhet. För så blir det alltid när jag träffat folk från förr och som dessutom i alla fall enligt en själv, har varit en stor skjutsbräda längs vägen och som betyder mycket. Det är väl så det ska vara antar jag, åtminstone är det sådan jag är. Jag tar det med ro, för innerst inne vet jag att det är okej. Att jag är okej.