LIVET SOM GUPPYFISK

Igår körde vi över nästan alla lådor som vi haft stående i vårat nuvarande vardagsrum, Mini och svärfar körde tre vändor medans jag var kvar i lägenheten packade in kläder och porslin i de utrummmen som fanns. Sen satt jag mest i trapphuset och såg söt ut då jag höll upp dörren när de kom med grejer. Det är rätt lätt och behagligt att vara jag och inte kunna bära lådor ibland.

Träffade på grannen i lägenheten jämte oss, så nu slipper man känna den där pressen på att knacka på och presentera sig. Väl hemma blev det sallad, tv och en cider. Nu när man kan beskåda ytan och det som är kvar känns det inte lika kaosartat. Helt plötsligt börjar jag känna mig rätt säker på att vi är helt klara och hunnit städa lite innan imorgon bitti. Väldans skönt.

Idag ska jag in till stan och träffa Frido för att göra nån intervju om fördommar. Därefter blir det att åka hem och fixa ihop det sista. Jag har fortfarande några lådor i garaget som måste märkas och lite sån där allmän shit. Egentligen borde jag väl vara social och ta mig till stan senare ikväll också men i grund och botten tycker jag mest att det är skönt att slippa knö bland massa folk.

Idag är det en vecka sedan jag hade mitt sista träningspass och alla resultat jag faktiskt kämpat för, känns och är som bortblåsta. Normalt sätt skulle jag säga att det är mitt eget fel, för att jag viker mig alldeles för lätt och ger upp när jag får motgångar, liksom låter allt gå i spillror. Men den här gången tänker jag lägga den skulden på min tränare istället. För det var INTE OKEJ.

Jag kan ta all kritik i världen om man bara säger det på ett bra och pedagogiskt sätt. Sista samtalet en tränare har med sin patient ska vara just pedagogiskt och peppande. - Inte en psykisk jävla käftsmäll som får en att känna sig som ett nödvändigt men menlöst och hopplöst ont. Man kan säga saker på olika sätt och det där, var inte rätt nånstans.

Och visst, det är väl bara att ta sig i kragen, rycka upp sig och strunta fullständigt fan i det och se till att resultatet blir rätt för en själv ändå. Men jag funkar ju för fan inte så! Inte när det blir såhär, inte just nu. Jag vet att jag vänder det hela i slutändan, det gör jag alltid. Men längre fram känns inte lika mycket värt som nuläget. Slutändan känns inte värd hela vägen dit.

Mötet på ams igår gick fint. Damerna från Academedica ställde en massa basfrågor samt hur bra på en skala från ett till tio jag mådde just för stunden. Jag är bra på att prata för mig och famstå som världens mest motiverade människa, det är nog en bra sak tror jag. Sen diggar jag fortfarande inte min handläggare Bo, det är lite väl mycket klappa mig på huvudet och shit.

Ja menar, vad fan bryr jag mig om det för honom ser JÄTTEJOBBIGT ut att gå som jag gör. Ärligt talat så kunde jag inte bry mig mindre så därav låter jag helst bli att höra det. Jag är inte speciellt intresserad om hur människor i allmänhet ser det utifrån, om jag nu inte själv har frågat om det. Jag tycker inte om att folk bara måste påpeka och sympatisera skitsaker med mig.

Därefter traskade jag runt i Angered ett tag innan jag åkte in till stan och fikade med Sunshine i Haga, det var supermysigt! Väl hemma tvättade vi el-moppen Rune-Rudolf inför besiktningen idag, sen gick vi igenom min del av gardroben. Det tog sin lilla tid.. Jag har väldans svårt att skiljas från saker och dessutom så är det hur tråkigt som helst att pröva alla plagg. Yes.

Om ett litet tag ska jag bege mig emot Kålltorp för att få nycklar och räkningar till lägenheten. Därefter var det meningen att jag skulle hänga till stan i ett par timmar för att åka till träningen vid två, men jag bangar det och åker hem och går igenom det sista som ska checkas av innan Minis pappa kommer hit och börjar lassa över lådor till vår nya lya. Det är mycket att stå i.

Om ett litet tag ska jag ha möte på ams om eventuell praktikplats, jag kan inte vara mindre motiverad än såhär. Asså jag bryr mig inte, orkar inte, vill inte. Ge mig hundra procent sjukpension istället för de femtio jag har nu istället. Så känns det. Men ey, jag ska åka dit och låta dem placera mig nånstans, så blir det bra så. Jag skulle aldrig kunna med något annat.

Jag gör allt som förväntas av mig, för egentligen är det skit samma hur motiverad jag är så länge jag håller mig till mallen. Dessutom är min brist på motivation bara tillfällig, jag har inte lyckats hitta tillfälle till att andas lugnt än. Jag är psykiskt och fysiskt utmattad och enligt mina beräkningar kanske, kanske jag får tid att åtgärda det nån gång nästa vecka. Då är jag på g igen.

I eftermiddag ska jag in till stan och fika med Sunshine, sen blir det hem och tvätta el-moppen och garaget samt packa ihop det som är kvar att läggas ner i lådor. Det är inte speciellt mycket kvar nu, men det är alltid det där sista och lilla som tar längst tid ändå. Förhoppningsvis är allt klart tills imorgon så att vi kan börja städa ordentligt nån gång innan vi lämnar av grejer i Kålltorp.

Träninggruppen lyckades samla ihop sig för en kaffe innan vi åkte därifrån i fredags. Det känns alltid lite bättre när det blir ett mer ordentligt avslut, sen är det såklart en ganska absurd känsla ändå. Man delar personliga tankar och funderingar med varandra under fyra veckors tid och sen säger man "Vi ses nästa år" och någon annan relaterad avslutningsfras. Det är en skum känsla.

Förfesten var okej och inflyttningsfesten lika så. Jag duktig och drack en hyfsad minimal mängd alkohol för att vara mig, istället för att supa mig aspackad och svänga åt helt fel håll. Igår var jag på stan med Syster stor, vi kikade i affärer och avslutade dagen med en falafel i Kungsportsparken. Därefter blev det fest i Bergsjön hos Flaxx, vilket också var helt okej.

Idag kom Emmy hit vid tolv för att hänga på när Mini övningskör henne och katten Jack hem. Trist! Hade vi kunnat hade vi nog behållit honom för gott, men men. Senare i eftermiddag ska Mini och jag bjuda mamma och systrar på middag. Jag hoppas att vi lyckas laga till det lika bra som när hennes familj och mormor var här. Vore tråkigt om det man bjuder på smakar skabb.

...sprucken betong

Sista träningspasset igår kändes precis som just det sista. Tränare T pushade oss till det yttersta och efter att ha lagt märke till hur trötta alla såg ut i pausen, skippade hon de sista övningarna på mattan och gick ut med oss direkt istället. Gång och för min del koordinationsträning, vilket verkligen inte är min starka sida men det var åtminstone ett underhållande misslyckande.

Idag blir det filmning och sen blir det att åka raka vägen in till stan för att äta och gå på systemet innan man drar och förfestar med Sunshine och Daniel. Därefter blir det en fet inflyttningsfest med fyrtio pers hemma hos Joel och Po. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är stressad och halvt ångestfylld av dagens planering. Men det mesta släpper förhoppningsvis med tiden.

Nu ska jag fixa fotbad och äta lunch

Efter en ganska besvärande svacka i träningen börjar det äntligen lossna lite. Jag har fått tillbaka den avslappnande känslan i fötterna de senaste dagarna och under skogspromenaden idag fick jag både känna och höra att jag även går mer avslappnat nu, vilket är skönt. Utöver det är sista veckan alltid sista veckan, bedrövlig och skönt underhållande på samma gång.

Alla börjar komma varandra extra mycket in på livet och är mer tävlingsinriktade. Nu har man goa och privata samtal samtidigt som man inte alls är så glad över varandras framsteg längre. Det är självklart att alla peppar varandra så in i helvete ändå, men i slutändan räknar alla bara sina egna framsteg. Alla vill åstadkomma mer, något liite bättre innan det är slut för i år.

Min helvetes jävla taxi var 25 minuter sen idag så jag kom alldeles för sent hem till syster där vi hade försenat kalas för Anton och Pappa. Men jag hann i alla fall vara där i en timma och det är ju alltid något. När jag kom hem hade jag fått brev om att det som väntat inte blir något jobb på posten för mig i sommar, så nu hoppas jag på att få en praktikplats via ams rätt så snart.

Det hjälper inte min vacklande ekonomi på traven, men i så fall slipper jag i alla fall vara understimulerad och allt vad det nu innebär. Sen gäller det såklart att jag tillsammans med min hittills inkompetenta och odrägliga handläggare, hittar något jag faktiskt står ut och klarar av att sysselsätta mig med. Men det är ett senare problem. Först och främst ska vi komma igång.

Jag försöker strunta i allt som är just nu och som kommer längre fram. Försöker sikta in mig på att hitta mellanläget som ska ge mig någon sorts balans i vardagen. Det som är precis just nu kommer att gå över och det som komma skall är det ingen idé att gräva ner sig för, då det inte finns något att göra åt det förens det inträffat. Tänka 3 steg fram och 1,5 tillbaks.

Det känns som om det aldrig riktigt är meningen att det ska gå helt rätt för nån i min familj. Det är alltid något som hoppar fram från ingenstans och krossar visionen totalt, precis när man nästan kunnat sträcka ut handen och ta på den. Jag tycker oftast att det är mycket fascinerande fenomen, men idag tycker jag mest att det är bedrövligt och lider med syster min till tusen. <3

Mamma kom hem från Spanien i natt. Jag fick en stor Toblerone, det är synd att jag inte äter choklad överhuvudtaget, förutom kinderägg. Men tanken var ju god i alla fall. Vi har lyckats övertyga försäkringskassan om att skjuta fram datumet för bostadsbeskedet tills vi lyckats få tag i alla papper som ska in. Ibland är försäkringskassan mänskliga! Det är inte ofta det..

Vi har sakta men säkert börjat komma någon vart med packningen, det är mest Minis förtjänst haha. Hade det inte varit för att hon har satt igång, hade jag själv nog inte börjat packa förens i helgen. Jag kan vara lycklig över att jag har någon som tänker ett steg längre än vad jag själv gör i sådana här situationer. Jag gör alltid saker i sista minuten och jag vet om det.

Det är en av mina sämsta sidor. Det finns inget värre än att vara fullt medveten om sina misstag men ändå inte kunna göra ett skit åt saken. "Mitt problem är att jag är så pass medveten om mina problem att bara det blir ett problem." En liten TH i en väldigt stor nöt. Snart är det lunch på g, jag åker till träningen om två timmar och nu är det inte så många dagar kvar. Tre för att vara exakt.

På fredag är det sista dagen vilket innebär filmning och samtalsdags igen. Jag tycker verkligen inte att det är roligt, men å andra sidan är det ingen som gör det så vafan. Det är väl bara att bita i det sura äpplet och göra det ändå. Det är inget vidare bra väder idag så jag antar att det blir inomhusträning, vilket jag hade tyckt var skönt. Känna pulsen och testa gränserna.

-

Jag har märkt att det alltid måste finnas en åsikt eller tanke om det hela. Det är aldrig någon som hör vad jag har att säga istället. Det blir aldrig bara två öron som lyssnar, kanske en klapp på axeln eller en kram och ett "Det blir bra". Det blir aldrig så. Precis som om man inte står ut med passiviteten. Men om ingen annan gör det, hur fan ska jag själv göra det i så fall?

Jag vet att ni menar väl, att ni bara bryr er. Men ni gör bara det värre.. Det blir bara värre när ni försöker peppa, tala om allt som är bra med mig och vad jag skulle kunna göra annorlunda och bättre innan jag ens hunnit komma till punkt. Det gör tyvärr bara mer skada än vad det gör nytta. Så nej, jag vill verkligen inte prata om det. Inte så här. I'm better of without you.

Mamma ringde just från Spanien <3

Jag ska lyckas fixa det här
jag vet bara inte hur jag ska göra det än
Först och främst måste jag hitta
ett sätt att slappna av, andas och vara nöjd
med det som faktiskt är
När jag väl gör det så kommer
nog allt annat av sig själv
Lättare sagt än gjort
men jag kan ju fan inte
fortsätta såhär

Gårdagens träning gick efter omständigheterna fint. Alla där tycks ha blivit lite krassliga under helgledigheten och ingen förutom den som extratränat klarade de jobbigaste övningarna bra, det gäller även våra annars väldigt hurtiga tränare. Men ja, tredje veckan är tredje veckan, så nu pressar man på ännu mer och det är väl bra antar jag. Det är ändå tusen gånger lättare än i fjol.

Nu har mamma mellanlandat och bytt till ett plan som tar henne till Spanien. Jag är lite avundsjuk alltså. Men hon om någon är värd lite semester, hon har jämt så förbannat mycket att stå i så jag tror det är bra för henne att vara borta ett tag. Hon lär väl bli mindre glad över att komma hem och inse att vi hunnit packa en hel del fram tills dess haha. Hon har ångest stackarn.

Annars ja.. Jag känner mig mest jävligt pressad över allt och ingenting. Det är så mycket som ska planeras och genomföras och det känns inte som om jag har koll på något av det. Det känns lite som om jag bara hänger uppe i luften i väntan på att få komma ner. Frågan är bara hur bra landningen blir. Antingen landar jag mjukt eller så krashar jag helt åt helvete. Förvirrande.

Det känns som om jag traskat minst fem steg bakåt under den här påskledigheten. Har halkat in via vägskyltar som borde ha rostat och förmultnat för längesen och det ger mig inte ett skit i slutändan. Det ger mig bara tusen gånger mer misstagsproblematik och en helvetes massa knutar att trassla upp inuti. Jag lyckas inte röra mig en milimeter ens när jag försöker.

Jag kan ju lätt säga att det inte känns som det bara var fyra dagar sedan jag tränade senast, det känns mer som två, tre veckor sedan. Så hur dagens träningspass ska gå har jag ingen om, speciellt inte då jag misstanker att jag har feber också. Men det har jag på ett sätt bäddat för att få på egen hand, så det är bara att svälja, köra på och jag vet inte? Låtsas som ingenting..

Gårdagen var trevlig
Shoppingrunda med Syster stor
och sen blev det middag och några öl
hemma hos Joel och Peo
Idag har jag mer eller mindre
sett till att jag är ensam
så att jag rensa bort
det som måste ut ur kroppen
och leva i symbios
med min självömkan
utan att ha något
att fly ifrån

-

Igår hade vi förtidigt påskfirande eftersom systersönerna är hos farsan sin idag. Det blev god mat, påskäggsjakt och några timmars tjötande ute i trädgården. Farmor och farfar kom förbi också, vilket var supermysigt. Jag har verkligen saknat dem. Under kvällen kollade Mini och jag på några avsnitt av Sex change hospital och sen gick vi och la oss hyfsat tidigt för oss vara oss.

Snart ska jag ringa till syster och höra när hon är färdig att åka in till stan eller Bäckebol för att leta present till farsans 50 årsdag. Nu fick vi reda på igår att farsan inte ens kommer vara hemma när han och Anton fyller år, så det känns liiite menlöst men men. Kvalitetstid med syster är alltid bra. Känner mig inte riktigt på hugget idag helller, men det går förhoppningsvis över.

Jag lyckas inte distansera mig från min frustration och får världens utspel på ingenting titt som tätt. Stundtals är jag omöjlig att ha att göra med och det värsta är väl att jag inte märker det själv. Jag vet att jag flippar men märker inte att jag snäser och är otrevlig, vilket gör det förbannat mycket svårare att försöka ändra på. Jag hatar verkligen när jag blir såhär.

Som vanligt är jag alldeles för hård emot mig själv och sätter hela tiden större och större krav istället för att ge mig själv cred för det jag faktiskt lyckats åstadkomma Jag ser bara mina misstag och målar upp dem till feta sådana. Resultatet av det blev att tränare T idag roade sig att fota mina fötter och visade bilderna och filmen vi spelade in dag 1 för mig under pausen.

Jag har varit med om både behagligare och roligare sysselsättningar kan jag ju lugnt säga, men tränare T hävdade bestämt att det är bra för oss att se. Ja, Anette blev också utsatt för detta "trevliga" spektakel. Nu är det i alla fall helgledigt i fyra dagar, det ska bli skönt med lite paus från det hela. Andas och tänka på något annat än vilken vinkel man har fötterna haha.

Ska väl masa mig iväg till affären om en stund och fixa det sista till påskäggen. Sen ska jag nog bädda ner mig i soffan och glo på tv tror jag. Jag vill egentligen åka in till stan och träffa folk men orken räcker inte riktigt till, sen så gäller det ju att man har folk att träffa också och det har inte jag förtillfället. Äh, jag är mest jävligt trött på att vara jag just nu tror jag.

Idag har jag varit duktig och ringt till habiliteringen centrum och frågat varför jag blivit kallad till läkarbesök där, till en läkare jag aldrig träffat, när jag tillhör hab i gamlestaden. Hon som svarade tyckte också det var knas, så vi ställde in besöket imorgon och ska försöka se till att jag får träffa min läkare i gamlestaden någon gång i framtiden istället. Det känns bra för mig.

Ja, att jag ens ringde alltså haha. Att jag slipper besöket är bara en bonus. Trots allt måste jag lära mig att klara av att ringa mina viktiga samtal själv, speciellt nu när jag snart ska flytta. Det känns rätt jobbigt, men samtidigt är det superskönt att veta att jag har mamma som hjälper till och ger mig råd om vad jag ska säga och inte säga. Mamma är guld värd. <3

Det där med att det känns som om framstegen inte går riktigt så snabbt som man vill, fick svar på tal igår. Innan vi lämnade träningen igår samlade tränarna ihop oss för att meddela att de är stolta över oss och att de aldrig sett en grupp göra så stora framsteg på kort tid. Det var behövligt att höra och jag tror att de flesta av oss kunde gå hem och vila med gott samvete.

Jag måste säga att jag myser mer åt att se de andra göra framsteg än när jag gör det själv. Det är så jävla kul att se folket göra saker de verkligen inte var i närheten av att klara av för en vecka sedan. Det har nog att göra med att även om våra problem kan skilja sig mycket på vissa plan, så har alla en extrem förståelse för varandra. Inget behövs förklaras, man vet ändå.

Man vet hur mycket slit som ligger bakom det hela och hur mycket det förhoppningsvis ska komma att underlätta personens vardag. Det finns inga konstigheter, inget som göms undan eller sympatiseras. Frustration, periodvisa depressioner och socialfobi är vardagsmat där. Även om jag kunnat ana det, blir jag lika förvånad varje gång. Jag lär mig något nytt varje dag, om allt.
-

Det känns lite som om min hjärna har satt sig i viloläge. Reflekterar men når inte fram till tillräckligt för att kunna förtydliga tankarna. Jag saknar farmor och farfar otroligt mycket, men hittar inte tillräckligt stora luckor i tiden för att kunna hälsa på dem. Det samma gäller resten av människorna jag gärna hade velat träffa nu. Jag hatar tidsbristen under träningsperioderna.

Nu har jag redan gjort en del framsteg med träningen, så det är väl inte för inget jag är asocial just nu. Men ja ändå.. Stundtals tvivlar man på om det faktiskt är värt det. Antagligen mest för att man stundtals blir rädd för att det inte ska göra någon skillnad överhuvudtaget. Det gör det såklart men av någon anledning nojjar man ändå. Det är en sån där sak som hör till tror jag.

Igår var hela träningsgruppen lite hängig faktiskt. En var besviken över att inte behöva stavar ena dagen och att sen nästa dag behöva dem. En annan för att musklerna fick kramp, en annan för att benen snubblade till med jämna mellanrum och en annan för att inte bli förstådd. Som sagt, det hör till att vara frustrerad över att framstegen inte märks så mycket som man vill.

Det gäller att hålla huvudet kallt och fokusera på rätt saker. Att försöka ändå. Sen är det väl aldrig läge att gräva ner sig i vardagsproblem, men det är verkligen ingen idé att göra det just nu. Jag har vare sig tid eller energi nog att deppa över jobb, cancer, svikande och självdestruktiva vänner eller något av det som sker runt omkring i vardagen just nu.

Alltså, jag bryr mig fortfarande extremt mycket men jag har inte riktigt tid att verkligen känna det så mycket som jag kanske gör egentligen. Lägger locket på och hoppas på att det inte blir ett djupdyk längre fram. Man får liksom försöka förlita sig på den del av sitt medvetande som talar om för en att man faktiskt inte kan fixa eller rädda allt och alla, hur mycket man än vill.

Jag vill vara kapabel till att behålla mina vänner, jag vill fan inte behöva stå vid sidan om och se på när nån sakta men säkert tar livet av sig medans en annan inte ens har ett val. Vissa människor dör i förtid vare sig de vill eller inte. Och jag vill verkligen inte praktisera på något kontor, men det är ju åtminstone en början. Trots allt, det är bättre än att inte göra något alls.

Happy life.

"Therése är CP-skadad sedan födseln. Hon kan inte gå eller sitta riktigt. Men får hon sitta i en för henne anpassad stol, kan hon arbeta med sina händer. Intellektuellt är det inga problem, där är hon snabbare än de flesta faktiskt.
Hon har ljust axellångt, lite vågigt hår. Stora smilgroppar i kinderna och en söt liten näsa. Hennes ögon är himmelsblå, de vackraste ögon som jag sett.

Hennes armar är redan muskulösa efter mycket rullstolsträning. Benen som hon börjar tycka är ”dumma” är vridna inåt i 70 graders vinkel och smala som pinnar, men det finns ändå en del styrka i dem. Hon har knappt några hälar, eftersom att hon inte kunnat belasta dem som friska människor gör.

Men trots allt detta, är de det mest positiva lilla barn jag mött. Hon har alltid nära till skratt, ett underbart pärlande skratt, som kan få den suraste att börja tina upp.
Denna lilla pärla har en enorm livsglädje, man kan tro att hon tackar livet varje dag, för att hon fick leva.

Det finns nästan inga hinder som är för stora för henne. Man får en känsla av att hon tänker att hinder är till för att övervinnas.
Ibland händer det att hon tar sig vatten över huvudet.
Då blir hon förstås ledsen och gråter över sina ”dumma” ben som hindrar henne. Men då räcker det oftast med att man erkänner hennes handikapp för att hon ska bli glad igen, och ge sig på problemet ur en annan synvinkel.

Therése är väldigt mån om sina närmaste, är vi ledsna försöker hon med alla medel att få oss glada igen.
Oftast lyckas hon.
Detta är en mycket stark liten person, som förhoppningsvis, om inte andra människor förstör denna livsglädje, kommer att klara livet galant..."

Igår gick man igenom gamla lådor i garaget, det var inte speciellt mycket kvar sedan översvämningen i fjol vilket är lite synd. Men jag hittade i alla fall mina gamla pogs, gamla dikter, låtar och allmänna nostalgianteckningar som helt klart är värda att spara. Nu har jag bara tre lådor kvar att gå igenom men det är mest papper och böcker så det går nog snabbt.

Idag känner jag mig mest förbannat stel och lite besvärad över att jag snart måste besluta mig för om jag ska orka ringa posten och kolla om det finns någon möjlighet att jag få jobb i sommar eller ej. Även om jag fått en förfrågning så ser det inte speciellt ljust ut med tanke på det lilla brevet jag fick i julas. Jag vet helt enkelt inte om jag orkar ringa och tjöta om saken..

Vilket i sig kanske är rätt korkat, man borde nappa tag i alla små chanser som finns. Dessutom är det diskriminering om de faktiskt skulle dissa mig helt, men som sagt, jag vet inte om jag ens orkar ge mig in i den fighten. Det är inte rätt läge för det, jag behöver min ork till att palla träningen för tillfället. Min fysiska hälsa är viktigare en ett sommarjobb i längden jao.

Sen blir väl problemet med just det att jag hatar att ge med mig och anpassa mig utan att ens försöka förändra situationen det minsta. Det blir till en fet konflikt i mitt huvud. Men men, jag har några få dagar på mig att ringa och att inte göra det, så jag får se. Idag är det hur som helst dags för träning igen. Denna veckan är det sagt att vi faktiskt ska bli fysiskt trötta efteråt.

-

Jag var rejält slut i huvud när jag väl kom fram till träningen, tack och lov släppte det när vi väl kommit igång. Dessutom vart de flesta av oss trötta i största allmänhet och längtade mest efter helg. Hur som helst gick träningen helt okej, därefter åkte jag hem och umgicks med Mini, Emmy. När hon åkt hem satt babe och jag uppe ett bra tag och tjötade om allt och inget. Mys!

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska förhålla mig till gårdagens dispyt. Jag är mest väldigt less på att det ska ta folk x antal spydiga och rent av elaka kommentarer innan de får ur sig vad det egentliga problemet är. Det är en viss skillnad på att säga att jag är falsk och på låstas och att jag har blivit mindre spontan på senare tid. Det är till och med en väldigt FET skillnad alltså..

Och jag avgudar fortfarande alla inkompetenta idioter som sitter och pratar om mig och mitt förhållande utan att veta ett skit om det egentligen. Det är en sån fruktansvärt härlig livsironi över att folk sitter och tror sig veta hur jag lever mitt liv, utan att ens ha kontakt med mig. Jag verkligen älskar människor med förutfattade meningar. Det ger mig något att skratta åt.

Idag har jag mest segat i sängen men strax ska jag göra käk och åka in till stan för att träffa Jasse. Det var två veckor sedan sist så det ska bli trevligt. Än så länge har jag inte orkat ta mig utanför dörren så det blir två flugor i en smäll. Bra grejer sånt där. Jag måste verkligen få fixat min kavaj så att jag har en vettig vårjacka. Vinterjackan börjar bli lite väl varm nu liksom.

Jag är så förbannat trött på mitt förhållande används som pricktavla för mina söndervittrande relationer, när det egentligen bara har med mig och mina brister att göra. Jag är så förbannat jävla trött på att sitta och grina över att människor som ändå ska vara mina vänner säger att det som gör mig lycklig gör mig till en sämre människa. Gör mig falsk, gör mig till på låtsas.

Det suger att gång på gång behöva stå till svars, att hela tiden behöva antas stå inför val jag inte ens ska behöva göra och speciellt inte av den anledningen. Och sen när jag blit arg, sen när jag är så ledsen att jag inte kan göra mer än att skratta och skaka i panik, så är det jag som spottar människor i ansiktet. Min fråga är då, vad fan tror ni att ni gör med mig i så fall?!

Jag gör mina misstag och mina fel, men det gör fan ni också. En relation byggerinte endast på en människa. Man är två om saken. Kritisera mig gärna, men gör det av rätt anledning då. Sikta inte på det som är lättast att se, lättast att ta på, bara för att det är enklast så. Det blir förfan inte bättre, jag blir inte dugg bättre av det det där. Jag blir trasig och slutar kämpa helt.

Idag fick jag tillslut träffa B. Franz på arbetsförmedlingen, mötet tog tjugo minuter så jag vet inte hur meningsfullt det var egentligen. Han hade ingen koll på mina uppgifter överhuvudtaget, fick inte skriva på papper eller få en remiss till ams rehab som försäkringskassan sa att jag skulle få och dessutom påpekade han min gångstil, klappade mig på huvudet och tyckte synd om mig.

Det spelar ingen roll hur trevlig han än må vara, jag pallar inte sånt. Det är väl bara bra att han förstår mitt behov av hjälp, men jag behöver inga puckon som säger "stackars dig" och talar om hur jobbigt det är att vara jag. Det gör jag så bra själv när jag väl känner för det. Eftersom att jag är låst med träningen nu tar vi nästa möte när träningsperioden är slut, skönt det iaf.

Planen är väl att jag efter nästa möte ska få testa på lite olika praktikplatser och se vad jag klarar av och inte klarar av.. Snillet hade förslag som var helt åt helvete och inte ett dugg anpassade till vare sig min dövhet eller rörlighet, så det känns väl lite som om de vill döda mitt psyke redan från början, men det är väl bara att säga emot och hoppas på det bästa antar jag. Tröttsamt.

Om två timmar ska jag bege mig iväg för att bada fotbad innan träningen. Sen får jag tyvärr vänta på taxin hem i en halvtimma, så jag får väl storsa runt i Lillhagsparken en stund skulle jag tro. Jag vill gå och lyssna på när Jonas Gardell pratar om sin bok om Jesus i domkyrkan ikväll, men det kräver att jag åker direkt till stan och äter där och det har jag inte råd med. Segt.

Nu ska jag snart fixa lunch :)

Idag har man haft träningspass nr 2 och jag kan väl inte annat än att konstatera att jag är mer psykiskt trött än vad jag är fysiskt. Det tär på psyket att försöka programera om sin hjärnas ingrodda signaler, det är mer krävande än vad man kan tro. Men hur som helst funkar träningen i sig helt okej, jag blir såklart galet frustrerad när det inte går som jag vill men annars så..

Vi är fem st i gruppen i år, vilket är en viss skillnad på fjolårets 1 plus mig själv. Dessutom har "Gabbo" skadat knät så nu istället har vi en annan tränare som jag såklart aldrig kan komma ihåg vad hon heter och Kattis, som var med lite då och då förra året. Mini har sagt att jag får tänka på henne naken om det blir för jobbigt nån gång, min flickvän är väldigt, väldigt snäll av sig!

Men det blir snarare motsatt effekt när jag vet att jag får och visst har jag tyckt att hon är väldans söt sen första gången jag såg henne, men hon är inte "jag vill se dig naken söt". Inte alls faktiskt, men å andra sidan kan jag inte tänka mig någon naken förutom Mini utan att bli äcklad nuförtiden haha. Det är lite pinsamt, men jag kan leva med det, helt klart. *flin*

Hur som helst "slapp jag undan" hinderbanan idag. Istället blev jag beordrad att gå ut i korridoren och få mina skosnören fastknutna i varandra, för att sen gå fram och baklänges tills träningspasset slut. Jag kände mig lite som jag var den där mobbade ungen som inte fick vara med och leka med de andra barnen haha, flinade gott åt mig själv. Mobbat men väldigt nyttigt för mig.

Om exakt en månad vid den här tiden har Mini och jag fått över alla våra grejer till lägenheten på Sanatoriegatan. Jag har fortfarande lite svårt att greppa det, kommer nog inte göra det ordentligt förens vi sitter där med all packning. Men visst fan känns det underbart roligt att det börjar närma sig på riktigt nu. Vi får nyckeln några dagar tidigare så då ska vi dit och mäta.

Idag klubbades nya äktenskapslagen igenom, bra shit! I en intervju på radion tidigt i eftermiddags beklagade sig Göran Hägglund över att de inte kunde hitta ett alternativ som alla partier kunde enas om, men att han ändå är väldigt stolt över sitt parti som har bjudit upp till en bra fight med många alternativa lösningar. Grattis till dom eller vad säger man egentligen?

När de tog upp adoption påpekande Hägglund att det inte är homosexuellas föräldraskap han är emot, utan att hans övertygelse är att barn mår bättre av att leva i en kärnfamilj och att det därav är det man ska sträva efter. Programledaren bjöd då hem Hägglund på middag så att han kan se att hon och hennes dotter funkar utmärkt utan en fardersgestalt med i bilden.

- Ibland är bittra människor underbara!