LIVET SOM GUPPYFISK

Det var en mysig dag i Gunnilse igår. Det blev tacos, tårta, solsken och bad i den lilla polen med pojkarna. T satt med och fikade i trädgården en stund, det hade jag aldrig kunnat tänka mig att han skulle palla så det var strongt gjort. Hans tal och skrift är totalförstört och kommer antagligen inte att komma tillbaka, så jag kan inte ens föreställa mig vad han går igenom..

Mini och jag fick oss en rejäl omväg till bussresa hem men det var rätt roande det också. Väl hemma blev det sallad till middag och några omgångar av öl-spelet. Det gav många trötta hysteriska skrattanfall och allmänt mys. Det var helt klar en perfekt avslutning på en väldigt trevlig dag. Ibland är familjen den absolut bästa trygghetszonen, inte alltid, men ibland.

Idag var det tänkt att jag skulle ta mig in till stan och förtidsrösta men så verkar det inte bli. Jag är inte på hugget, vare sig fysiskt eller psykiskt idag. Det är jävligt segt men så länge jag inte kan förändra eller hantera omständigheterna så är det vad är.. Jag är så förbannat tacksam och otacksam på samma gång. Jag hittar nog balansen i alltsammans tillsist, det tar bara lite tid.

Igår kom chef Hamdija och muttrade över att ams inte ringt och frågat hur det går för mig. Han menade på att nu har jag varit där nästan halva tiden och de kan inte bara ta för givet att folk kan få stanna hur länge de vill efter att den avsatta praktikperioden gått ut. Men han sa även att det givetvis är en självklarhet i mitt fall att jag får vara kvar. De är tydligen nöjda med mig.

Det är ju alltid kul att höra men jag hade verkligen inte räknat att vara kvar längre än till i slutet av juni så jag blev mest förbryllad. Där sprack min sommarledighet rätt åt helvete och det tycker jag inte om. Jag kan absolut tänka mig att stanna kvar, sysselsättningar är alltid bra men jag behöver ledigt. Jag behöver tid att andas och att bara vara utan en måste krångel och skit.

Men men, det löser sig nog.. När jag slutat åkte jag till Ikea med svärmor och Mini. Trots att vi inte hade en speciellt lång lista blev vi där i tre timmar lite drygt och kom hem med saker vi inte haft en tanke på att vi skulle köpa haha. Som ett nytt köksbord till exempel. Men nu kommer vi i alla fall att ha plats att bjuda hem folk på middag som vi sagt att vi ska göra, så det är bra.

Strax ska Mini och jag bege oss till Gunnilse för att fira Linns födelsedag. Det ska bli väldigt mysigt att träffa mina systersöner igen, som jag saknat de små krabaterna! Vad som händer i eftermiddag och resten av den här dagen har jag absolut ingen aning om, men något lär det ju alltid bli. Om så bara så att äta en god sallad och kanske lite glass i soffan. Det funkar det med.

Det har gått en vecka nu och det blir fan inte enklare

Idag fick jag sitta och fixa med adiministrationen på egen hand. Det känns bra att få lite större ansvar, framförallt att de faktiskt vågar låta mig göra det. Jag kan ju pajja hela ISU-systemet om jag är riktigt obegåvad tss. Därefter hjälpte jag Ilias med att få ordning på hans områdespost, så då fick man tjöta lite allmänt bullshit också. Bra arbetsdag, trots en väldig trötthet.

Kom äntligen iväg till banken för att hämta ut pengar jag låtit ligga hemma och skräpa i nästan två månader. Sen åkte jag hem till mamma och umgicks med mormor en stund tills lillasyrran kom hem. Det blev en trevlig middag på Golden days och sen åkte vi till Backaplan och kollade på cyklar. Det har varit en väldigt lång men också en ganska så trevlig dag. Helt klar

Vid det här laget borde jag verkligen ha lärt mig att varje gång jag får för mig och återigen börjat hoppas på att ha hittat en väldigt bra relation som kommer följa med 4-life, så har jag alltid fel i slutändan. Jag är inte gjord för sånt där, det är något medfött eller nån bieffekt av min förtidiga födsel tror jag haha. Därav, jag tar på mig skulden för varje relation som glider mig ur händerna.

Praktiken gick fint. Jag har dubbelmoral till allt och alla där för jag ogillar och gillar det på samma gång, men det ska väl vara så antar jag. När jag slutat gick jag till banken men gav upp då jag insåg vilken jävla tid det skulle ta att komma fram till disken. Det finns bättre saker att göra än att stå i kö, som att äta kycklingfilé med pestosås och friterad klyftpotatis med Mini.

Mötet med sjukgymnasten var helt okej. Ibland glömmer jag bort att jag för en gångs skull tycker om min sjukgymnast. Till hösten ska jag skippa självträningsgruppen ett tag och ha individuella möten med henne istället, på så sätt blir det mer fokus på gång, avslappning, simning och allt vad det nu är jag behöver för att kunna leva ett hyfsat liv i framtiden.

Dessutom fick jag testa gångcykeln! Det måste nog vara den roligaste formen av gång och balansträning jag gjort ever. Direkt efter sjukgymnastens träningspass med mig var det dags för träningsgrupp så jag har varit duktig idag. Väl hemma har jag faktiskt inte gjort ett skit mer än att lyssna på musik, göra ansiktsmask och tittat tv. Det är helt klart mindre kreativt det.

Jag vet inte..

Jag börjar få rutiner på praktiken nu, sånt är bra. När jag kommer på morgonen börjar jag med att scana in idag-statistik, därefter fortsätter jag med att skriva in svarspost och fixa med in och utflyttningar och sen brukar det bli en del sökande på nätet efter personer man inte har fullständigt namn på och sån shit medans Annika sitter och pladdrar i tron om att jag lyssnar.

Därefter får jag gå ut till brevbärarna och hjälpa dem att kamma och markera breven med våning och lägenhetsnummer. När det är klart sätter jag mig med eftersändningar och därefter brukar jag gå hem. Jag har helt klart haft mer givande arbetsuppgifter i livet men ja, det funkar. Man går på autopilot och sen är det bra med det haha. Fastnar jag där så skjut mig, snälla?

Idag ska jag träffa min sjukgymnast för att prata igenom tiden på Move & Walk och tala om hur vi ska lägga upp höstens träningsprogram. Jag är vare sig påläst eller förberedd så jag avskyrt verkligen redan på förhand.. Men ja, det får gå på något sätt antar jag. Hade det inte varit för att jag måste prata med henne om ryggen och nacken hade jag bokat in i skiten. Utan tvekan.

På torsdag fyller syster 11 år så då ska jag antagligen äta middag med henne och mamma, på fredag ska jag till Ikea med Mini och svärmor, på lördag är det familjekalas för lillsyrran och på söndag var det troligtvis också något jag skulle göra men det har jag såklart glömt av nu. Det är ganska mycket nu men så är det ibland och jag försöker flyta med så gott jag kan. Jao.

Tack för en trevlig fikastund Oggy! *happy smile*

Gårdagen funkade fint. Nu fick jag förvisso lite panik i form av socialfobi när jag kom till praktiken och höll mig mest för mig själv, men ja förutom det kan jag inte klaga. Träffade på farmor och farfar i angered och traskade runt med dem en stund innan jag åkte hem och segade bort dagen. Jag ska börja bli mer kreativ om dagarna snart, ska bara hitta orken till det haha.

Jag funderar på att kapa mitt hår ytterligare nån centimeter, åtminstone på luggsidan. Jag är då aldrig nöjd alltså. Hade helst velat färga det också men det är ju fett slöseri med pengar och hårkvalité så det borde jag nog banga. Det där med hår och utseende som man står ut med i längden är svåra grejer tss. Det slutar alltid med att jag vill förändra allt ännu mer ändå.

Stundtals är det jävligt tungt.. Det liksom kliar och vrider sig under huden på ett sätt som jag inte varit i närheten av att känna sedan senaste gången hjärtat krossades likt en trasig vodkaflaska och det vet jag ärligt talat inte ens när det var tss. Men ja, känslan känns avlägset välbekant och det känns inte så förbannat pepp, inte överhuvudtaget faktiskt.

Dessutom kan man alltid överleva på illusionen om att "nån gång, nån gång i framtiden kommer du tillbaka" när allt går sönder på ett förhållandevis, det kan man inte göra vid ett sånt är läge. För han kommer aldrig tillbaka, vi kommer aldrig att få se hans leende eller höra honom ropa "Folkets jubel!" varje gång någon i familjen vi fyller år igen. Det finns ingen illusion att leva på.

Och jag gillar illusioner när det känns svårt. Jag har levt genom det så många gånger att det inte går att räkna. Illusioner sitter till en viss del lika djupt i mig som nostalgi gjorde under och efter högstadiet, ni som kände mig då kan nog förstå vilken funktion det faktiskt fyller för mig. Haha... (Det var tider det..) Så ja, stundtals är det bara jävligt tungt att ens försöka tänka klart.

Om ett litet tag kommer taxin och hämtar mig så att jag kommer iväg till praktiken. Som vanligt är jag inte överdrivet peppad men det funkar ändå. Timmarna går på något konstigt sätt betydligt fortare där än vad det nånsin gjorde när jag var på GPT, så det gör skönt. När jag slutat ska jag om jag orkar, åka in till stan och leta födelsedagspresent till lillasyster. Knepigt men roligt.

Väl hemma hos mamma blev man sittandes i trädgården större delen av förmiddagen. Stundtals skrattades det, andra stunder kom det tårar. Det har talats om begravning, vad det ska stå i dödsannonsen, arvsrätt och sånt där som alltid kommer när någon dör. Mamma jobbar natt så jag stannar här över natten och ser till att mormor inte är och känner sig allt för ensam.

I eftermiddags tog jag mig dessutom en sväng till Bron med stort B. Det var gött att vara ute och köra lite och ännu bättre var det att sitta och filosofera vid bron ett tag. Det är en absurd form av trygghet för mig, det är många ångestladdade moments som fått tillfälle att andas där genom årens gång. Jag har gått sönder och lappat ihop mig själv flera gånger just på den platsen.

Mamma ringde vid tre i morse och sa att hon, mormor och morbror Lennart var på väg till sjukhuset. Läkarna hade ringt och sagt att Kalle troligtvis inte skulle klara sig fram till morgonen. Efter det samtalet var det totalt omöjligt att somna om, så efter lite ambivalenta och skiftande reaktioner från min sida gick både Mini och jag upp och duscha och åt frukost.

Pratade med mamma nyss och än så länge andas han så pass lugnt att det lika gärna han dröja ett dygn, men man vet ju aldrig. Det kan svänga rätt fort också.. Hur som helst bangar jag praktiken idag och ska bege mig upp till sjukhuset om ett tag. Förhoppningsvis lyckas jag få tag i ett nummer Pelle eller Hamdija så att jag kan ringa och meddela att jag tar ledigt idag..

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt hur jag ska reagera eller ens känna inför det här. Jag vet inte vad som förväntas av en när något sånt här händer.. Det finns ingen mall och jag önskar nästan att det fanns en sådan. Bara lite. För jag klarar inte av att gråta allt för mycket men jag klarar inte av att vara stark och bara köra på heller. Just nu är jag mest matt, väldigt matt.

Kalles njurar la mer eller mindre av i helgen. Nu börjar hans hjärta inte orka pumpa runt blodet och kroppen börjar bli helt vattenfylld, så ikväll slutar läkarna ge dropp och sen finns det bara ett håll att gå. Några dagar till har läkarna sagt. När man fick reda på att han brutit lårbenshalsen förstod man väl ganska snabbt vad som var på ingång. Gamla klarar sällan sånt.

Mormor i sin tur ligger hemma farligt skyhögt blodtyck och har fått order om att ligga till sängs och inte stressa upp sig, så mamma har inte vågat berätta om hur nära det faktiskt är för Kalle nu. Sist men absolut inte minst kommer T som skulle ha fått åka hem idag efter sin första strålning Men han har blivit sämre de senaste dagarna så nu ska han stanna på sjukhuset..

Det är fan inte roligt just nu alltså.. Mitt i allt det här står Mamma och försöker finnas där så mycket att hon håller på att bränna ut sig fullständigt på köpet. Jag har erbjudit mig att komma och "passa" lillasyster om det skulle krisa, min Minicross står ju fortfarande kvar i Gunnilse så att ta sig till praktiken skulle inte vara något som helst problem för mig.

Praktiken funkar fint för övrigt. Det blir en hel del skitjobb där det så behövs men de flesta är hyfsat trevliga och hjälpsamma så jag kan inte klaga egentligen. Jag har fortfarande svårt att vänja mig vid de tidiga morgonpassen och orkar därav inte gå på 100% enda fram tills det är dags att sova igen. Men det kanske inte är meningen att man ska det, vad vet jag tss.

Beate kom på besök och åt pannkakor med Mini och mig efter att jag kommit hem från praktiken. När hon hade åkt kröp vi ner i sängen och låg i dvala, eller rättare sagt försökte göra det. Telefonen som nästan aldrig ringer, ringde självklart hur många gånger som helst. Jag fattar inte varför verkligheten funkar så förbannat tvärt om hela tiden alltså, det är väldigt dumt.

Jag ska verkligen inte prata i telefon när jag är sådär trött, för det resulterade i att jag med mitt just då IQ-befriade huvud tackade ja till två grejer jag verkligen inte vill göra eller ens hade tackat ja till vid normalt tillstånd. Så förbannat jävla klantigt av mig alltså! *suck* Jag kan inte dra mig ur nu heller så det är bara att masa sig dit och göra som det är sagt, fan ta mig tss.

Idag har jag betalt räkningar, ringt el-bolaget och tjötat med nån snubbe som har hand om flytten av Minicrossen, det går inte fort det där alltså, men men. Om ett tag ska jag till praktiken för att vara med på personalfest där det ska grillas och drickas öl. Jag tycker att det känns lite väl magstarkt för att vara min första vecka där, men å andra sidan kan jag alltid smita därifrån.

Nääe nu ska jag platta håret och värma lunch.

Igårkväll hade Dan Viktor releasefest på Nerfetiti, det var supermysigt många sätt och vis. Idag är jag bedrövligt trött och ser ut som om jag blivit överkörd av en kundvagn, det blev inte mycket sömn men det var det helt klart värt. Sen hur jag ska palla att utföra mina uppgifter på praktiken idag, det är en helt annan sak tss. Men det går säkert finfint, nästan i alla fall.

Dagens praktik var förbannat seg, åtminstone i början och i det stora hela. Fick stå och kamma med "dårhuset", det vill säga gänget som har hand om Gårdstens post. Sen tog posten slut så då satt jag och läste en övergiven hälsotidning i sådär en timma innan det fanns mer att göra. Därefter fick jag skriva in statistik på datorn samt klippa isär adresser. Kreativt, eller inte.

När jag tröttnat på att stå och hänga med cheferna, Ilias och den gamla tanten som också är praktikant fick jag sluta för dagen. Mötte upp mamma och åt lunch på Bordet. Hon verkade gilla min frilla och var nyfiken över praktiken men utöver det var hon mest märkbart stressad och orolig för allt. Hon har så väldigt mycket att stå i den stackarn, tar hand om och fixar allt till alla.

Sen jag kom hem har jag inte gjort speciellt mycket. Kramats med Mini i soffan, duschat och nu sitter jag här och avnjuter en kall öl. Jag är en aning, eller mer ganska mycket trött i kroppen idag. Jag är inte van vid att stå upp så mycket som jag trots allt gjort de senaste dagarna, det börjar kännas rejält nu. Egentligen borde jag säga till om den saken, men jag orkar fan inte.

Jag vill ge min kropp en ärlig chans att vänja sig innan jag ber om något mer anpassat. Man ska försöka tills man inte orkar göra det längre, så är det. I alla fall vad det gäller mig. Jag står ut med och klarar av att ha lite halvont så länge det inte går ut över mitt humör, för när det väl gör det är jag inte behaglig att ha att göra med för fem öre haha. Där går min gräns helt klart.

Mmh, it's a shame.

Idag presenterade domaren sitt beslut angående förra veckans rättegång. Domen för den åtalade blev följande: 2,5 års fängelse, 10 års utvisning och 85000 kr i skadestånd. Som det sagts tidigare, det var ovanligt starka bevis och därmed också ett nästan fascinerande avslut för att vara ett sådant fall som det faktiskt är. I många fall läggs allt ner efter förundersökningen.

Jag är otroligt glad och lättad för min väns skull. Nu när fallet är avslutat och terapin kommit igång ordentligt så kommer det förhoppningsvis, även om det kanske kommer att ta ett tag, att ordna sig tillslut. Någon gång. Det är avskyvärt att människor kan vara så förbannat onda mot varandra, hur man medvetet kan med att ärra en annan människas liv för all framtid.

Utöver det där, så är det verkligen inte min dag idag. Jag är besvärad och ledsen över saker jag vare sig kan eller vill sätta ord på. Ibland skulle jag bara vilja kliva bakom hela verkligheten för att se om man skulle kunna hitta avsikten med det hela. Livet och alla vägar man väljer och blir tvingad till att ta. För vissa stunder förstår jag verkligen inte dealen. Vad fan gör jag här?

I grund och botten är allt med mig och alla andra i den rådande verkligheten värt att ifrågasätta. Det gör ändå ingen skillnad. För även om jag inte tvivlar inför mig själv längre så har jag alltid och kommer alltid att tvivla på att jag räcker till för alla andra och att de gör det samma för mig. Är det du eller jag, är det jag eller du som klipper och förstör, eldar upp kanterna.

Jag kom i hyfsad tid och fick mig en rundtur av arbetsgivare Pelle. Därefter blev jag snabbt ivägskickad för att hjälpa Elias, en gammal bekant till mig som tydligen jobbar där. Det kändes en aning lustigt att träffa på honom där efter att inte ha haft nästan nån kontakt sedan sommaren 2006, men det var ju samtidigt superskönt att känna nån överhuvudtaget.

Fick sortera lite post och fixa med eftersändningar och liknande. Imorgon tror jag planen är att jag ska få sitta på något kontor och skriva in en massa grejer på deras datorer. Taxiresan hem tog en jäkla tid, men väl hemma blev det lunch med Mini. Därefter har jag mest suttit i telefonen med mamma och försökt reda ut allt krångel det blir när man får bidrag av försäkringskassan.

T's tillstånd blir bara allt mer kritiskt för varje dag. Tumören tycks växa allt mer och när mamma var och hälsa på honom igår kunde han knappt prata överhuvudtaget.. På torsdag ska han skrivas in på sjukhuset för att påbörja strälningen i hjärnan. Chanserna till att det lyckas i slutändan är i sådana här lägen väldigt minimala, vilket känns väldigt, väldigt, väldigt opepp.

Snart ska jag börja damma av vår lilla lägenhet, om jag orkar ska jag diska också för det glömde Mini att göra innan hon gick hemifrån. Eller så var det min tur att diska från första början, jag vet faktiskt inte haha. I övrigt är jag inne i en extrem pepp-Kent-Period, underbart. Sen så diggar jag mitt hår mindre för varje dag som går, men det känns helt okej ändå trots allt.

För hur dåliga hårdagar jag än har nu, så är det ändå tusen gånger bättre än vad det var tidigare. Det handlar nog mest om att jag blir mer kritisk och petnoga och därmed också mer slapp med tiden. Jag har förfan inte tålamod nog att stå och fixa med några få hårstrån i evigheter. Aack ack, det är verkligen lätt att vara mig med den hårmanin jag har alltså.

Guppyfisk <3 Miniklump

Om en kvart kommer taxin och hämtar upp mig, förhoppningsvis är jag på praktiken i tid. Det vore tråkigt att komma en kvart försent första dagen, men å andra sidan var det inte riktigt värt att åka fem i sju och och vara framme sådär femtio minuter tidigare än avsatt tid heller tss. Sen har jag varit kass och avbokat träningen på hab i eftermiddag också, det var enklast så idag.

Vet inte riktigt om tiden eller orken räcker till, speciellt inte när jag känner mig rätt krasslig också så då är det bättre att satsa på onsdag istället. Då jag förhoppningsvis har vant mig vid morgontiderna och har mindre ont i halsen. Jag ska komma igång med hemmaträningen snart också, jag ska bara hitta kraft till det. Det är alltid svårast att komma igång på riktigt igen.

Jag fattar för fan inte grejen med att bitcha och tjafsa över missförstånd istället för att reda ut det på direkten. Jag fattar inte hur man pallar att bråka och sen på en halv minut återgå till att vara lugn och trevlig som om inget hade hänt. För jag pallar det då inte. Det är manodepressivt eller något annat psykiskt fel på sådant enligt mig. Jag orkar inte med dramat, allvarligt talat.

Det förstör alltsammans. Det blir varken trevligt eller roligt att göra något om det ska vara sådant kaos innan det väl blir av. Jag får bara ont i magen och ännu mer lust att vara hemma, liksom slippa och strunta i skiten totalt. Jag vill ha någon form av trygghet och stabilitet i omgivningen, något som får mig att må bra. Det ska inte behöva vara såhär förbannat svårt.

Vissa människor ska man bara tycka och bry sig om på avstånd.

Helgen har varit mys. I fredags var det fest hos Joel och Peo, jag har rört mig i mindre asociala och dryga kretsar men det var helt okej ändå. Jag nöjer mig alldeles utmärkt med små glitterstunder med de jag tycker om. Egentligen skulle vi ha gått ut under kvällen men jag fick en bedrövlig mensvärk och åkte hem och däcka av smärta istället. Jävligt tröttsamt.

Igår blev det efter många om och men en ordentlig kväll i soffan, den första vi haft sen vi flyttade in. Det var väldigt välbehövligt, bara vara och slippa all stress som vi befunnit oss i de senaste veckorna. Det känns som man inte hunnit andas ordentligt, så det blev att dela på en pizza och dricka en och annan drink. Sen fick vi besök av Emma en liten stund också.

Om en stund får vi besök av syster Stor<3

Jag har aldrig varit speciellt bra på att leva på impuls i positiv mening, så jag tänkte att jag skulle börja med det nu. Förhoppningsvis lyckas jag hitta en trevlig och kreativ människa på stan som kan hjälpa mig med detta idag. Det hade varit väldigt skönt att påbörjat det hela innan praktiken startar. Jag står inte ut med att bara agera på ren rutin och säkerhet längre, usch nej.

Förhoppningsvis är jag pigg och pepp nog för att gå ut och träffa en härlig skara människor imorgonkväll också. Jag gillar när det händer grejer, jag gillar att skaffa mig nya kontakter och det känns förbannat givande att det efter ett par års dötid faktiskt börjar röra på sig igen. Liksom vidga umgängeskretsen lite så att man kan sortera bort det man inte gillar längre.

Nu har jag aldrig haft några problem att sortera bort människor även om det gör mig lite mer ensam, det gör jag nästan jämt. Men det är så mycket lättare att gå tillbaka titt som tätt och klamra fast vid dåliga relationer om man verkligen inte har något annat. För helt ensam, det vill förfan ingen vara i längden. Ytliga relationer är ett bra steg till något annat.

Det är inte speciellt många jag antyder till egentligen, men det finns vissa eller kanske till och med en del och jag räknar blint med att folk vet vilka de är och inte är. Jag är bara trött på allt drama, alla jävla översittare som tror sig veta allt om en eller bara räknar med att man ska komma springande så fort de lyfter lillfingret. Sånt där slutade tilltala mig för längesen.

Kanske mest för att jag själv är rätt så dramatisk, jag behöver inte andra som är det. Och jag är rätt känslig för vad folk antar och tror sig veta om mig, jag tycker inte om att folk tar sig friheten att inkräkta på min intrigritet hur som helst. Sen har jag alltid varit en jävla toffel som sätter alla andra före mig själv, men det har knäckt mig totalt minst hundra gånger. Så nej, aldrig igen.

Ändrade ordningen på de träningsmaskiner jag använder på hab idag, så nu körde jag varannan ben och arm istället för samma muskler två gånger på raken. Helt plötsligt var jag klar på rekordtid så jag måste nog öka antalet lyft eller köra dem långsammare nästa gång. Vilket i sig är segt, för jag gillar inte att vara där och vill därifrån så fort som möjligt.

När jag kom tillbaka till omklädningsrummet hade jag två missade samtal från ett nummer jag inte kände igen och då gjorde jag något jag aldrig gör annars, jag ringde upp! Det var i och för sig bara för att jag fick för mig att det var hyresvärden som ville säga att det blivit något knas med hyran, jag är väldigt paranoid vad det gäller alla räkningar just nu haha, eller mer noga kanske.

Det visade sig att det inte alls var hyresvärden, det var AcadeMedia som meddelade att jag börjar praktisera nästa vecka. Det gick snabbt och bra shit, tänkte jag. Tills jag insåg att de skaffat mig den förbannade platsen på posten i Angered som min handläggare på ams klart och tydligt sagt inte skulle gynna min utredning då jag redan vet att jag klarar av att arbeta där.

Jag ville helst ha något inom data, men jag hade till och med näästan börjat se fram emot deras halvpeppande idé om ett bibliotek nånstans! Det hade känts lite bättre att utforska en annan form av arbetsuppgift, speciellt någon annanstans. Hade ju tänkt lämna både posten och Angered bakom mig nu, liksom komma nån annanstans och känna att mitt liv rör sig framåt.

Tyvärr har jag ingen rätt att vägra ta emot platsen så länge jag inte har några rimliga skäl till det. Det är bara att masa sig dit på fredag och ha informationsmöte vare sig jag vill det eller inte. Men men, jag är tänker köra på att spela pepp och att åtminstone vara glad för att jag har något att sysselsätta mig med om dagarna de nästa veckorna. Det är bättre än inget, right.

I övrigt är jag förbannat rastlös trots att jag egentligen är jävligt seg. Vill ut och träffa folk, dricka öl samtidigt som jag vill ligga i soffan och ta det lugnt. Det kliar i mig på ett väldigt ambivalent och odefinierat sätt. Mini kommer hem inom femtio minuter så då har jag åtminstone någon att pipa åt, krama och dra i om det så känns bra. Hon får stå ut med mycket den tösen, yesbox.

Större delen av mitt huvud är kvar i det som ägde rum går. Jag hade hört alltsammans flera gånger tidigare men det är först när det tas upp i en sådan situation, med ett sådant allvar som det faktiskt sjunker in ordentligt. På något sätt går det inte att skydda sig själv från situationen längre, skyddslagret räcker inte till på långa vägar och jag känner mig mer maktlös än någonsin.

Nu har jag aldrig ignorerat det hela eller trott att jag kan förändra något, men det blir påtagligt på ett annat sätt efter något sånt här. Man vill så gärna att de man älskar ska ha det bra och man vill kunna göra något annat än att bara vänta in ett läge då man får finnas där. Men man kan inte göra mer än så och det handlar nog mest om att acceptera och vänja sig vid det.

Tack och lov har jag blivit betydligt bättre på det på senare år. Det är fortfarande jobbigt när en sådan situation väl uppstår, det är svårt att ha tålamod i en maktlös situation. Men hur mycket jag än tror mig ha tappat mitt skyddslager då och då, så har jag på något omedvetet plan alltid sparat lite i reserv. Jag går inte ner mig fullständigt bara för att andra i min närhet gör det.

Idag ska jag iväg och träna på hab igen var det tänkt, sen ska jag träffa Jasse vilket känns superskönt. Det var som vanligt ett litet tag sedan. Får se om vi går på stan eller om jag ska bjuda med henne hem, det beror lite på om jag kan komma på vad jag ska laga till middag eller inte haha. Egentligen finns det ingen logik i det alls, men det känns så i alla fall. Tss.

Jag vill få hit min mobil med 3 abonnemang så att jag kan ringa syster stor! Lite btw sådär.

Idag var jag på min första och förhoppningsvis sista rättegång, det var en mycket absurd och påfrestande situation. Varje litet ord som blev sagt har etsat sig fast i mitt minne. Värst av allt är vetskapen att om det var jobbigt för oss som satt bakom och lyssna, var det tusen miljoner gånger jobbigare för den som var målsägande. Jag är stolt och förtvivlad på samma gång.

Jag är jävligt stolt för att målsägande i fråga ens klarade av att berätta så pass detaljerat om en händelse med en så traumatisk karaktär, det är otroligt strongt gjort. Sen är jag förbannat ledsen för att en sån sak återigen ska drabba en människa som står mig nära, för den livslånga smärta som man bevisligen aldrig återhämtar sig helt ifrån. Det ska inte behöva hända någon.

Den tekniska bevisningen är ovanligt stark och försvaret under all kritik, så om sex dagar kommer det med stor sannolikhet en fällande dom, frågan är bara vad för straff det blir. Därefter hoppas vi alla på att målsägande ska få den psykiatriska vård som behövs för att få sig själv på fötter igen. Åtminstone så att vardagen är genomförbar utan destruktiva substitut.

Jag tror det börjar sjunka in lite nu, jag börjar slappna av och känna saker igen. Den senaste tiden har man gått på auto, så det var väl på tiden I guess. Jag är otroligt tacksam för allt våra föräldrar och syskon har gjort för oss de senaste dagarna, men idag ska det bli skönt att förhoppningsvis inte ha människor springandes här. Liksom andas och känna in allt ifred.

Dagens projekt blir alltså att banga alla måsten och ta dagen för vad den är, försöka i alla fall. Än så länge känns det inte som om vi ska bo här på heltid, det känns mer som att vi hyr stället under sommaren eller så. Så det är dags att ta sig tid till att njuta av läget och planera/drömma om restrerande inredning, så att det verkligen blir och känns som vårat eget.

I övrigt avskyr jag att vakna med olästa sms från i natt liggandes i inkorgen, jag blir alltid så jävla skraj för att jag sovit bort en chans att förebygga och förändra något. Logiskt sätt vet jag att om något sker kommer det säkerligen att göra det med eller utan min "närvaro", men den mindre logiska och känslomässiga sidan av mig skulle aldrig, aldrig nånsin förlåta en sån sak.

Jag kan inte och har aldrig kunnat rädda hela världen och speciellt inte en värld som måste rädda sig själv.

Flytten igår gick finfint. Än så länge är det bara köket som är helt i sin ordning, minus gardiner, men ja ändå. Svärmor stannade kvar hjälpte till att ställa i ordning en massa och gav oss en del mat, vilket är guld värt. Mot kvällningen kom pappa, farfar och farmor hit och såg till att vi kom iväg och storhandla. Dessutom bjöd både mamma och pappa på alltsammans, jävligt snällt.

Jag vaknade klockan sju i morse och då hade jag ändå vänt och vridit på mig ett tag, väldigt frustrerande! Det hade varit skönt om jag kunnat sova lite längre så att jag inte blir trött och vill sova när klockan blir halv elva på kvällen, åtminstone nu när det är helg. Dessutom är mina fötter så trötta att jag knappt orkar stå på dem haha, vad fan är dealen med det liksom?

Idag kommer mamma och Linn hit för att kika på lägenheten och hjälpa oss med det vi kan behöva hjälp med. Sen kommer farsan vid tretiden och hämtar upp mig eller Mini för att åka till Överskottsbolaget. Det är en hel del som ska fixas men om vi ligger i lite så tror jag att vi kan få ordning på det mesta idag. Hyllor och shit får vi ta sen när vi är helt säkra på möbleringen.

Men ja.. Även om det inte riktigt sjunkt in ordentligt att vi faktiskt ska bo här permanent så känns allt verkligen superbra. Lägenheten är hur mysig som helst och både Mini och jag är sådär överfjolligt fånglada att det nästan blir äckligt. Men det är okej. För det känns bra, det känns så jävla bra att ha något eget tillsammans. Dessutom har vi 110 tv kanaler förtillfället, lyxigt ju!

Grattis på födelsedagen Joel! <3