LIVET SOM GUPPYFISK

Idag fyller vårt besök från Norrland/Norge 19 år så Miniklump och jag smet iväg tidigt i morse och fixade present innan vi väckte den sovande lilla krabaten. *Nöjd* Resten av förmiddagen segade vi här hemma tills det var dags att åka till stan. Eller rättare sagt, Mini och Emma åkte in och fixade grejer medans jag stannade hemma och trallade musik och testade nya drinkar haha.

Emmy kom förbi ett tag också så det har varit folkfullt här idag igen. Vi har suttit i soffan och tjötat över ett par glas. Soft, helt klart. Nu har folket gått ut för att röka och jag är alldeles för mätt i magen för att orka få i mig något mer på ett tag, men det gör ingenting. Berusning är en rätt överskattad grej egentligen. Så länge jag blir grym på att göra drinkar en dag så är jag nöjd.

Idag har det segats en hel del.. Mini och jag käkade frukost och la oss i sängen igen och tjötade ett bra tag innan våra gäster vaknade till liv. Vid halv fyra kom svärfar och hjälpte till att fixa till soffan som hade lyckats fucka up sig lite. Nu är det fixat men det kostade oss ett par repor i golvet, så nu blir det att köpa gegga och försöka täta ihop det så gott det går. Segt, men men.

En stund därefter kom Hannah "Flaxx" hit så vi satt och tjötade ett tag innan vi gick och invigde en av våra tre kvarterskrogar här i närheten. Det var massa trevligt. Blev en massa skratt och tjöt om allt och ingenting. När Hannah åkt hem för att ta hand om vovven gick resterande av oss och köpte pizza. - En helt klart oväntat social men trevlig söndag liksom, helt klart.

-

Jag har så förbannat mycket svammel i mig som jag intalar mig skulle vara ganska pepp att få ner i ord nuförtiden, men jag kommer aldrig till den punkten. Det ligger där och flyter inuti. Precis som om ens tankevärld skulle glittra som bäst i sin egen spegelbild. Ibland undrar jag hur det kunde bli så. Förr var tryggheten hos andra, nu är det enda man har en själv.

Det är egentligen ingenting negativt med det. Det är ju trots allt det man alltid strävat efter, åtminstone jag. Att vara helt självständig, eller rättare sagt att inte vara beroende av någon och klara sig fint ändå. Hade någon sagt till mig att jag skulle vara sån nu för fem sju år sedan så hade jag bara skrattat åt det. Så jag har kommit förjävla långt, men det är knasigt ändå.

Idag har vi städat här hemma, vilket var välbehövligt. Jag tog på mig badrummet, vilket jag i efterhand ångrar lite halvt för det var en helvetes massa mer jobb än vad jag räknat med hehe. Det tar en väldig tid att skrubba kakel och golv när man har dålig extra dålig balans bland såpa och måste göra det på knä. Det tog flera timmar innan mina ben slutade darra haha.

Men det blev hyfsat fint i alla fall och det är ju huvudsaken. Därefter hade jag planer på att åka och hälsa på syster och pojkarna som jag saknar något så otroligt, men de små liven är hos sin far i en vecka framöver så det får bli av någon gång efter det. Istället spenderade jag dagen åt att fundera på livet och den där pusselbitsfilosofin jag burit med mig år efter år. Fascinerande

Framåt kvällen kom Miniklump hem med hennes bror och strax därefter kom även Emma. Vi har käkat middag och sen har de kollat på Batman medans jag mest har suttit här framför datorn och försökt få timmarna att gå. Det har blivit en och annan drink, eller kanske sju. En dag ska jag bli expert på att göra drinkar, man kanske skulle ta och bli bartender? Eller inte..

Igår var en fin dag. Miniklump och jag tog oss en tur till Angered och sen vidare in till stan och kollade i affärer. Vi kan inte börja kika på filmer utan att komma därifrån med minst ett nytt inköp. Det är en gemensam liten last vi har hehe. Därefter blev det att åka hem och lämna av grejer innan vi begav oss till Liseberg och såg Kristofer Åström. Underbart! Verkligen.

Nya plattan blandat med klassikern "All lovers hell" och den helt manifika "A little out of tune", det kan inte bli annat än bra. Sen var han väl än en gång inte den mest pratglada snubben i världen, men det kan man stå ut med. Det är ett väldigt fascinerande fenomen. Hur människor kan ge järnet på scen kan bli så tillbakadragna när det kommer till att bara vara sig själva..

Den här dagen känns inte lika bra. Jag pendlar mellan att krypa ihop till en boll och grina lite sporadiskt och att helt enkelt vilja slå sönder eller alternativt döda något eller någon. Det kan vara pms men jag vet inte. Jag är bara allmänt less. Det känns som om jag saknar kontroll på det mesta och kontrollfreak som jag är, blir det mest allmänt jobbigt och frustrerat. Jao.

Klassiskt dikthumör egentligen...?

-

Jag gillar inte det faktum att jag tjänar mer på att vara sjukskriven resten av mitt liv än vad jag gör när och om jag faktiskt är en del av arbetarsamhället och sliter för pengarna."Tjänar mer på" betyder att om jag är sjukskriven så håller jag mig preciiis ovanför existensminimum vilket jag inte gör så fort jag sätter min fot på arbetsmarknaden. Då ligger jag långt långt under.

Vad fan är det liksom?! Ska det vara så? Ska det verkligen behöva vara så? Det känns ju lite som om man lika gärna hade kunnat slänga sig i graven på direkten. När politikerna säger att det ska löna sig att arbeta så syftar de med all säkerhet på fullt friska människor och inte på de som av olika anledningar inte har kapabla till det. Jag önskar jag förstod logiken i det, det gör jag..

Nånstans mitt i allt kommer jag på mig själv med att till en viss del fortfarande tycka att det är rätt jobbigt. Men framförallt är det jobbigt för att jag fortfarande är rädd. Inte rädd på ett skräckslaget vis utan mer på den där nivån då man mest vill krypa ihop till en liten boll, ligga nära och gömma sig för hela jävla verkligheten. Det är väldigt frustrerande för mig.

För jag vill inte vara rädd och orolig. Det skalar av och forminskar allt som faktiskt är lycka, vilket är något jag vill ta vara på varje liten mikrodel utav. Jag vill vara trygg utan att ha något litet hjärnspöke i bakhuvudet som talar om för mig att allt det här kommer dras undan nedanför fötterna på mig, jag har förfan ingen lust att ramla baklängs nu. Jag vill stanna, precis här.

Min oro känns så jävla obefogad och hopplös på samma gång. Den saknar logik och verklighetsuppfattning och allt vad det nu heter. Och vad fan är dealen med det?! Jag ser det inte, jag förstår det inte alls. Eller så vill jag bara inte förstå, det kan vara en sån grej också. Hur som helst så måste jag försöka rensa mitt system och få tillit till marken jag står på igen. Lättare sagt än gjort, javisst.

Igår var man och såg Ugglas på Liseberg. Jag visste ju redan innan att det inte skulle vara den mest peppande musikaliska upplevelsen, men att publiken var så jävla trögstartad hade jag inte räknat med. Men vad gör det egentligen när man har trevligt sällskap? - Ingenting alls. En skön blandning av bästa sommaren ever än så länge och nutid och kärlek är en vinnande kombination.

Idag blev det äntligen dags att träffa Martina, det har jag väntat på i ett år ungefär så det var på tiden. Det blev som vanligt en lång uppdatering på sisådär fyra timmar och en hel del skratt. När vi sagt hej då gick jag direkt vidare och träffade Svans, som jag inte heller har träffat på x antal månader. Det blev en hyfsat okej fika med saken och dess vän jag alltid glömmer namnet på.

Väl hemma blev det wook-middag och samtala i soffan med Mini. En ganska skön avslutning på en ganska så händelserik dag. Nu är jag mest trötter. Har dessutom en aning ont i halsen. Jag hade alldeles för lite kläder på mig för dagens väder, men det är bara att bita ihop och låtsas att det inte finns. Det finns roligare och bättre saker att sysselsätta sig med än att vara sjuk.

Idag har jag varit på rättegång i hovrätten. Mitt spontana intryck var att hovrätten var betydligt mer estetiskt tilltalande och mer handikappsvänlig än vad tingsrätten är. Dessutom är lokalerna mycket mindre och det kändes verkligen som att man hade kunnat lägga fällben eller alternativt bli påhoppad av den anklagade utan problem. - Ännu en minnesvärd upplevelse i livet! Eller nåt..

Rättegången i sig gick ganska smidigt och enkelt. Den anklagade la ner överklagan om händelsen i sig och satsade istället på att slippa undan utvisning, vilket gjorde att målsägande kunde sätta sig därbakom med oss andra och bara bevittna rättegången. Vilket säkerligen var en lättnad för personen själv och för oss andra som satt där och hade förväntat oss det värsta.

När det var avklarat åkte jag hem och fick därefter Joel på besök. Vi drack saft, åt kakor, avnjöt en kall öl och pratade om allt och ingenting. Trots allt så har vi en ganska speciell, hyfsat störd men en förbannat charmig relation och ibland så är det jävligt skönt att bli påmind om det. Det är få människor som kan pusha och förolämpa mig utan att få en rejäl käftsmäll liksom haha.

Sen han begett sig hem har jag mest suttit och lyssnat musik, lekt med mitt hår och funderat på allt som sker och allt som inte gör det. Det är förbannat läskigt att inse att man kan sakna vissa delar eller kanske mer egenskaper hos sig själv, som man har haft och kanske fortfarande har men som man inte plockar fram tillräckligt ofta för sitt eget bästa. Det är en absurd känsla.

-

Mamma ringde just och berättade att hon hälsat på T idag, det hade tydligen varit en ganska känslomässig visit. Han har fått en blodpropp i benet och en blödning i hjärnan, läkarna har sagt att man inte kan göra annat än att ge smärtstillande. Det är inte fråga om ifall det kommer att ske, utan när det kommer göra det.... Livet är för fan inte rättvist nånstans.

Sen fick jag reda på att mamma och syster liten hade pratat om att alla var gravida nu vilket ledde till att syster hade frågat om inte jag skulle ha barn nu för att sen komma fram till "Njee det är sant, det vore i för sig ganska konstigt" Charmigt värre! Min syster har verkligen en tendens att vara sådär underbart klockren för sin ålder. Jag saknar henne en hel del faktiskt.

Idag har jag träffat Oggy, vilket verkligen var supertrevligt och skönt. Det var väldigt längesedan vi bara lät timmarna passera för att prata om allt och ingenting. Det är alltid skönt att veta att det finns gamla livlinor som håller samma standard även om de bytt användningssyfte. Lite som att utvecklas tillsammans men samtidigt isär haha. Tack för en härlig dag helt enkelt! <3

Utöver just idag så har den här helgen helt klart varit en helvetes jävla pisshelg som hur jag än vrider och vänder på det har en ganska smärtsam efterkänsla. Några dagar har smält ihop till något som lika gärna kunde ha varit ett dygn eller kanske bara nån dag. Jag kan inte göra annat än att försöka varva ner, andas och ha tillit till att det som är starkt kommer att vara starkt nog.

Jag vet att det är så och så kommer att förbli. Jag behöver bara låta tiden ha sin gång och därigenom satsa allt för att täta ihop de eventuellt skrovliga hålen till en plan yta som tåls att stå på. Det kommer alltid att finnas fallgropar, det kommer alltid att finnas felsteg och misstag längs vägen. Men om detta inte är värt att kämpa för, så kommer inget nånsin att vara det.

Idag har jag min sista praktikdag på posten i Angered. När jag kom hit i morse stod det en påse som det stod "Till Therése från Anka" med en kramande gubbe på. Där i låg det en liten vas med godis. Det var verkligen hur gulligt som helst! Under arbetsdagens gång har det inte funnits speciellt mycket att göra så jag har mest suttit och pratat med folket som arbetar här.

Det känns förbannat tråkigt att behöva lämna en arbetsplats där jag trivs och där folk trivs med mig för att hamna på ett helt nytt ställe till hösten. Men mest av allt suger det att veta att jag hade fått en anställning nu på direkten om det inte vore för finanskrisen. Rätt man vid fel tillfälle helt enkelt. Men men, life goes on, right.. Vem vet, nästa praktik kanske blir ännu bättre.

Nu har Annika Anka åkt hem och de andra är ute och delar ut brev. Själv sitter jag här och väntar på att tiden ska gå så att det blir dags att traska ner till ams och få mina närvarorapporter påskrivna. Det är segt att sitta och vänta men samtidigt är det ju värt det då jag kan känna att jag inte jobbat skiten ur mig de här månaderna för inga pengar alls.

Imorgon börjar min semester och det känns för en gång skull välförtjänt. Jag kan gå hemma och drälla med gott samvete så länge jag har skrivit ner minst tre arbetsplatser jag kan tänka mig att praktisera på i höst. Det är i och för sig inte det enklaste att komma på men i det stora hela är det absolut ingenting. Jag tror att jag ska bada i år, det gjorde jag aldrig i fjol eller året innan det.

Det känns som om jag knullat halva stan och inte kan få bort sekretet från tungan hur mycket jag än spottar och fräser. Det känns som en fylla 2006 värd att förakta både sig själv och omgivningen för. Det känns som om rakbladsvassa spickor har legat och möglat sedan 2001. Det är så långt ifrån det som det bara går men det känns som om det lika gärna kunde ha varit så.

Det är samma förbannade känsla av ha gjort något riktigt riktigt dåligt men ändå vara alldeles för djupt i det för att se hur man ska lyckas förändra det. Det är samma hopplöst avstängda "I'm sorry for the way I am"-syndrom jag känt tusen gånger tidigare men jag känner mig inte ens dålig eller värdelös den här gången. Jag känner mig bara smutsig Som skit, som mögel.

Och jag vet liksom inte vad jag ska göra om det inte går att rätta till, om det inte blir bra. Det skulle vara som om att plocka ut en livsviktig ådra, det är knappt en tänkbar möjlighet. Det finns inte. Det finns inte alls. Men ikväll är jag trött, ikväll är jag less och vill mest blunda och lämna över mig till ödet och låta allt som nu ska ske göra det. Så kan jag öppna ögon sen, efteråt..