LIVET SOM GUPPYFISK

Vissa gånger kan jag inte låta bli att konstatera att det är en skam att jag slutade skriva och förtydliga min verklighet. För stundtals kan inte ens mitt dåliga självförtroende neka till att det var min grej och jag var till och med ganska bra på det. Det gjorde att jag kände mig lite mer verklig, lite mer komplett.

Nu är man tillbaka hemma efter en helt fantastisk vistelse på Avalon Hotel. Jag var lite orolig för att jag skulle ha alldeles för höga förväntningar på det hela, men det hade jag verklogen inte behövt vara. Det överträffade alla mina förväntningar och mer än så. Rummet var sinnessjukt stilrent och hur harmoniskt som helst.

Det tog över en timma innan vi kom till ro och faktiskt smälta det hela haha. Men när det väl var gjort tog vi oss ett varmt bad innan vi började göra oss i ordning för middagen. Och vilken midddag! Mycket av det var sånt jag aldrig har ätit förut och aldrig nånsin kommer komma på vad det hette, men det är helt okej ändå.

Börjar det med gratis bubbel och avslutas med gratis popcorn-strut är det väldigt bra i alla fall tss. Lyxigare och snyggare middag lär jag inte äta på evigheter. Väl uppe på rummet igen blev det ytterligare ett bad och lite mys innan tröttheten tog över. Innan vi checkade ut i förmiddags blev det frukostbuffe och ännu mer bad.

Kan ju lugnt säga att det kändes väldigt vemodigt att åka hem och ännu mer knepigt att fixa oss en god middag ikväll. Men men, det kan man ta. Snart blir det nog att kika på Idol på tv4 anytime eftersom vi missade gårdagens avsnitt och ikväll blir det nog allmänt film-kikande. Det känns lagom efter det här. Mys med älskling.

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article5815870.ab

-

Sånt här gör mina dagar, så härligt skrattretande.

*asg*

Jag är väldans omotiverad till min praktikplats just nu. Det känns mest som jag står och trampar på samma plats och inte får ut någonting utav det. För ärligt talat så spelar det ju ingen roll om jag får ta mer och mer ansvar och har hand om kontoret helt själv två dagar denna veckan, det får jag varken lön eller anställning för. De enda som tjänar på det är de vars arbete jag gör.

Efter denna vecka är det bara sex veckor kvar på den här praktikperioden och har det inte hänt något då, om jag inte fått arbetsuppgifter som jag kan ha nytta av i mitt framtida arbetssökande tänker jag helt klart kräva att de hittar en annan plats som ger mig det. Inte för att jag vet vad det skulle vara, men något annat än just det här i alla fall. Well well, snart dags att bege sig..

Jag får ständigt påminna och träna mig själv på att inte bry mig, att distansera och skapa ett glapp mellan mig själv och den verklighet som når mina mina tankar. Vissa saker måste man bara släppa. Jag måste lära mig att fokusera på allt som jag har och som är bra. Ta livet med en klackspark och tycka om mig själv och andra, även de stunder då jag faktiskt blir besviken. 100% positivt tänkande, lager på lager av macho-skyddsmurar.

Just nu sitter jag och lyssnar på en låt som ligger mig väldigt, väldigt, väldigt varmt om hjärtat. Det har en tendens att bli något sentimentalt efter att jag suttit och läst två års dikter, dag för dag i flera timmar. Något extra. Människor som känt eller känner mig anser nog att jag alltid har sådana här låtar, en låt för varje minnesvärd episod i mitt vardagligt gråa liv liksom. ´

Men nej, det finns vissa, som just denna, som ligger några grader över allt annat. Det här är något alldeles speciellt. Inget mindre än "Jag bär dig"Det är svårt att ens försöka förklara det känslomässiga värdet av att höra den strömma ur högtalarna. Jag blir fortfarande stum och på ett sätt säger det allt ändå. Det finns inte mycket här i livet som gör mig stum, inte så iaf.

På ett sätt känns det som ett helt liv, varje mening, vare vers har sitt eget liv och innebörd. Det är dåtid, det är vägen fram till nutid och ja.. Det är MYCKET och MER än så. Haha.. Jag tror inte att jag misstar mig när jag säger att det bara finns en enda människa som ens kan ana hur och vad jag menar. Och jag vet att du inte klarar av att lyssna på den längre, men jag gör det för dig.

För du vet..

Vi lyckades släppa våra stenar och stygn
En dag vaknade vi faktiskt och insåg att allt hade vänt..

;)

Det är åtminstone skönt att jag en gång i tiden sa allt jag vill ha sagt nu..

-

Jag tvingas gömma mig under täcket
då jag dras tillbaka i tiden
och jag upplever allt det där som hände
den där natten då jag som barn
grät efter mammas trygga famn.

Någon spelar upp filmen i mitt huvud
varje gång jag tycks sjunka lite för djupt
och jag förstår faktiskt inte riktigt hu
,jag ska kunna hitta tillräckligt mycket mod
för att laga ett sönderskuret minne..