LIVET SOM GUPPYFISK

Ibland oroar jag mig för att bli missbrukare, men bara ibland. Bara dagar som den här då jag vaknar med huvudvärk för tredje morgonen på raken och måste konstatera att det inte finns en chans i världen att jag klarar mig igenom dagen utan värktabletter. Det stör mig. Jag försöker klara mig utan sånt så mycket som möjligt.

Stundtals är jag nog till och med alldeles för hård emot mig själv på den punkten. Ibland plågar jag mig igenom alldeles för mycket bara för att jag tycker att jag borde göra det. För att det här är mina förutsättningar och därmed måste jag lära mig att leva med det. Men dagar som de här ger jag upp alldeles för enkelt.

Och det i sig är väl inget problem.. Men vad händer om de här perioderna övergår till veckor, månader, år? Då kommer jag sitta där och i för sig inte ha ont, fast i något mobbat jävla missbruk, istället. Det är ett förbannat taskigt läge tycker jag. Jag har inget att vinna, hur jag än gör så förlorar jag i slutändan. Störande.

Få saker kan mäta sig med en riktigt bra live version av någon gammal Kentklassiker. På så sätt kan jag ångra lite att jag inte tänker gå på deras spelning i mars. Men å andra sidan så är det som bäst under bar himmel. Inget slår utomhuskonserter på en fullsatt arena. Det är de konserterna man minns som bäst, åtminstone enligt mig.

-

kalasturnén, Röda sten och Thåström den 20 juli 2002 och "Den vita konserten", Kent på Stokholms stadio den 6 juni 2003 är och förblir de bästa konserterna jag någonsin varit på. Göteborgskalset har för övrigt aldrig varit bättre än vad det var året 2003. Jag har nog aldrig haft det roligare heller för den delen.

En über snygg Maja i The sounds på scen
stjärnklart, ett pack med mina då absolut bästa vänner och
"Tell me this night is over" som soundtrack"

Det ÄR MAGIK det där.. :)

Ibland känner jag mig som tummelisa, till storleken. Knappt en tumme lång och instängd i en liten liten låda som jag inte lyckas välta och ta mig ur ifrån hur mycket jag än försöker. Jag är fast i min förminskade verklighet och allt vad den och jag själv gör mig till. Ibland är det så, ibland känner jag mig fastlås.

Och det slår väl aldrig riktigt fel.. Jag längtar bort till andra sidan jorden, till en brygga vid hamnen framför operahuset i Sydney. *skratt*

-

-

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här längre.. Jag vill fylla min tid och mina ord med något relevant, någonting viktigt. Men internet blir allt mer som ett tommt skal för varje dag som går. Det är en märklig känsla för en datanörd som jag. Jag finner inget innehåll av värde. Men det kanske bara är en sån period, vad vet jag.

Någon gång ska jag sätta mig och skriva ner de där dikterna och den där romanen som ligger och gror inuti i mitt huvud. Sen ska jag tillägna resultatet till den människa jag för flera år sedan bestämde mig för att tillägna den till och skicka den till henne med posten med ett litet tack i hörnet. Det har jag bestämt.

För om det är något jag skall göra i mitt liv, så är det just det.