LIVET SOM GUPPYFISK

I fredags hade jag vinkväll med Cajsa vilket var väldans trevligt. Vin och bra sällskap slår aldrig fel! När man vaknade på lördagen var man sådär härligt övertrött och skrattade åt det mesta. Vi spenderade dagen åt att leta efter en telefonkiosk då en sur pizzagubbe vägrade köra den hela vägen till dörren, kolla på Mia och Klara och byggde ihop möbler på balkongen.

När Andre väl kom hem blev det att rycka upp sig och förberedda det sista inför hans kalas med släkten. Det blev en ganska så lyckad kväll. Speciellt med tanke på att vi fick spendera säkert 45 minuter med att försöka rädda tårtorna, som på något sätt hade blivit totalt demolerade i kylskåpet haha. Men det löste sig braa. Stannade kvar ett tag efter att gästerna hade åkt och kom hem någon gång strax innan midnatt. Minikramar är bäst.

Idag har jag inte hunnit så mycket mer än att äta frukost med Mini innan det var dags för henne att bege sig iväg och nu sitter jag mest här och segar. Vilket jag troligtvis tänker göra hela dagen, om det nu inte är så att Cajsa inte åker vilse eller är för trött. I så fall då kommer hon och Sickan hit och håller mig sällskap ett tag. Film blir det nog i vilket fall som helst, söndagssegande liksom.

Jag förstod nästan att det skulle bli såhär. Men jag hoppades ändå på att någon dam från Göteborgs kommun skulle höra av sig och vilja boka in ett möte innan ams hann göra det. Men självklart blir det aldrig som man vill. Så imorgon ska jag på möte i Gamlestaden för att diskutera en eventuell praktikplats inom en snar framtid. Så länge tidpunkten och allt annat känns bra för mig, tydligen.

De har en alldeles slående förmåga att få det att låta som om man faktiskt har ett val, samtidigt som deras system klart och tydligt talar om att så inte är fallet.

Så länge jag inte kan leva på 500 kr per månad när alla räkningar är betalda så har jag ingenting att säga till om överhuvutaget. Det är bara att säga att det låter jättebra samtidigt som man plötsligt får en överväldigande känsla av att behöva gå in och kräkas. Vad fan är valmöjligheterna i det? Förlåt mig, jag vill inte vara negativ men det är verkligen ingenting annat än ett stort jävla skämt.

Seriöst.

Min handläggare och jag var helt överens om att det var slutpraktiserat för min del. Det var dags att leta efter någonting mer hållbart, en anställning med riktig lön. Därav har jag just nu svårt att förstå hur det bara på några få dagar, går tillbaka till att sätta mig på en tre månaders praktik igen med motiveringen "Det är absolut inte garanterat att det leder till en anställning men jag tror att det skulle öka dina chanser".

Jag förstår det inte, jag förstår det inte överhuvudtaget.

För jag tackade ja till deras förslag, just för att det skulle ge mig lön. Inte för att gå till ett ställe jag redan avskyr och slava för exakt samma summa pengar jag hade fått om jag gick hemma hela sommaren. Jag kan räkna upp ett tiotal praktikplatser som hade motiverat mig tusen gånger mer, som hade gett mig någonting i längden. Men de frågade inte om det, de frågade om jag kunde tänka mig en anställning. Vafan hände?

Hemma igen efter ett alltid lika berikande möte på ams. Min handläggare placerade mig framför en dator vars server vägrade fungera så fort jag kom, eftersom den tredje parten som skulle delta i mötet tydligen hade ett annat möte inplanerat. Det blev att sitta och vänta och min enda tanke var varför de inte bara gett mig en tid en halvtimma senare så jag hade sluppit sitta där och glo? Ams slutar aldrig att förvåna mig.

Men mötet i sig var väl ganska okej, jag har varit med om värre! Min SIUS-person verkar vara en hygglig prick som till skillnad från många andra faktiskt verkar vara motiverad i sitt arbete, vilket är ett plus. Det visade sig att de två redan hade pratat ihop sig om vad för arbete de vill försöka få in mig på och då det inte riktigt är läge att vara kräsen, så låter jag mig helt enkelt flyta med och se vad som händer.

Jag är beredd att ta och testa vad fan som kan tänkas vara fysiskt möjligt för mig, bara jag får en sysselsättning och lön. Om man längre fram verkligen inte står ut, ja då får man väl helt enkelt försöka hitta något annat. Men man måste börja nånstans, det är huvudsaken. Mina drömutvbildningar försvinner inte och planen på företag är än så länge bara ett samtalsämne, så jag hinner nog med en hel del i mellan.

Livet är långt, förhoppningsvis.

Jag har tydligen öroninflammation i båda öronen vilket jag tycker är lite roligt, då jag faktiskt inte har märkt något i mitt helt döva öra överhuvudtaget.
Nu kan jag iaf vara glad för att jag inte har någon smärtsam infektion utan att det mer rör sig om att jag har svullna slemhinnor som gör att jag lagrat en massa vatten innanför trumhinnorna Sen vet jag inte riktigt hur jag ska stå ut med effekterna av det hela tills penicillinet har nån verkan, jag börjar redan bli galen.

En vecka med robotröster, brus, eko och dunkande känns inte överdrivet peppande. Dessutom är en av biverkningarna av penicillinet att koffein kan göra mig till en neurotisk och ångestfylld fisk med hjärtklappning, så det blir att hålla sig ifrån morgonkaffet också.JAG HOPPAS VERKLIGEN ATT DEN HÄR VECKAN GÅR FORTARE ÄN FORTAST!


Grattis än en gång älskling, du är bäst <3

Jag har varit så upptagen med att vara glad över att jag inte har huvudvärk, att jag i stort sätt struntat i att jag haft ont i käken och knappt kunnat öppna munnen till och från i över en vecka nu. Variation förnöjer. Smärta är en del av min vardag och så länge det inte knockar mig fullständigt, som min huvudvärk har en tendens att göra, då är jag nöjd. För mig är det vad jag kallar en fungerande vardag. Jag har inga hög krav direkt.

De senaste dagarna har jag även börjat få känningar i örat, jag tror till och med örongången svullnat upp lite. Men som sagt, det är ingenting jag inte klarar av. Så länge jag kan tänka och krama min flicka lite då och då. Så länge jag känner att jag har en livskvalité som går att bygga ett liv på., så kan jag inte påstå att jag är något annat än happyhappy trots allt. Det krävs galet mycket smärta för att faktiskt få mig att ge vika och behöva läkarvård.

Igårkväll började örat blockera ut och förstärka ljud dock. Alla som pratar gör det med robotröst och eko. Bastonerna vibrerar och trycker så pass mycket att jag får hålla för örat för att inte bli fullständigt galen. Det var kvar när jag vaknade i morse och eftersom jag bara har ett halvt fungerande öra, så var det ju bara att ringa vårdcentralen och boka en akuttid. Jag står ut med mycket, men helt döv vill jag fan inte bli haha.

Förhoppningsvis lyckas jag ta mig till vårdcentralen utan att bli allt för yr och överkörd eller något annat otrevligt på vägen. Det är inte världens enklaste att strosa omkring när man har en bubbla i huvudet haha. Och förhoppningsvis slipper jag träffa samma läkare som jag träffade senast för att få min remiss. Jag vill inte kännas vid detförens det börjar närma sig, så det hade varit väldigt, väldigt otrevligt. Men det löser sig, det gör det alltid.

//Guppyfisken