LIVET SOM GUPPYFISK

..Ändå är det så obegripligt svårt

Idag ska jag följa med mormor till Sahlgrenska för att se till att hon kommer till doktorn, tar prover, eventuellt får blodtransfusion samt hämtar ut sina peruker och mediciner inför sin behandling på fredag. Hon har blivit så pass skakig igen att hon inte vågar vara ute och gå runt själv, så förhoppningsvis kan min närvaro ge henne någon form av säkerhet, lite iaf.

I övrigt förstår jag inte logiken med att svårt sjuka människors mediciner endast ska gå att hämta ut vid Sahlgrenskas apotek?! Alla bor inte i närheten och måste åka en bit för att få vård som de måste ha, för att klara av symptomen av sin sjukdom. Som om de inte har det jobbigt nog ändå. Så sjukt jävla onödigt när man borde kunna hämta det vart som helst..!

Nu är det dags för frukost och koffein. Jag avskyr att äta frukost tidigt på morgonen. Eller jag ogillar alltid att äta frukost men tidiga morgnar är alltid värst haha. Förhoppningsvis lyckas jag blåsa håret utan att väcka Miniklümpen också, hon blir så oglad på mig då. Hmm jag hoppas verkligen att jag kommer börja senare än henne när jag väl börjar jobba.

Det är enklast då. Ja menar, jag är trots allt halvdöv och kan sova mig igenom det mesta.


//Guppyfisk

Jag vakna till liv först efter att ha snoozat i en timma och klev upp då mamma ringde för att upplysa mig om vilka läkarbesök jag måste göra, vilka remisser jag måste ha och eventuella fonder jag måste söka för att ha chans på att få träna på move and walk nästa år. Nånstans där sket det sig att inte snusa idag, big time! Det finns bättre sätt att vakna till på, utan tvekan.

Nu hade jag flyt och lyckades få en tid till läkaren på hab redan nästa vecka. På så sätt slipper jag gå till vårdcentralen, vilket underlättar. Senaste gången jag var där i ett sådant ärende fick jag stå och skrika mig till ett läkarintyg och när jag väl fick det, så skulle de ha extra betalt eftersom de ansåg att det inte ligger på deras bord då de är specialiserade på CP-skador.

Man kan alltså skriva läkarintyg och sjukskriva en tidigare helt frisk person som fått ont i ryggen och måste vara ledig från jobbet några veckor, men om personen har en CP-skada så är det tydligen en helt annan grej.. Det är ju fullkomligt logiskt att funktionshindrade ska behöva gå och jobba ifall de råkar bli dåliga under sommaren när det inte finns några hab läkare, absolut.

Jaja, världen är sjuk. Hur som helst så har jag tydligen en plats på Move and Walk under mars nästa år om jag nu lyckas få min träningsavgift beviljad. Det är skönt att ha ett datum på det hela. Det ger mig tid att bygga upp mitt positiva tänkande, övertyga ams om att ge mig ett avbrott från deras krav igen och på något sätt hinna med en praktik nån gång innan det.

Det löööser sig.

"vill floden fram
så vill floden fram"

Det är ingen idé att att springa efter sånt man aldrig kommer att kunna jaga ifatt. Ändå kan jag inte riktigt låta bli det där Tänk om, bara tänk om. Jag vet inte. Jag vet inte alls. Det är svårt att bli kvitt saker när det väl har planterats ett frö som fått växa till sig lite. Det är svårt att hitta rötterna, att dra ut sladden och liksom börja på en ny sida. En blank sådan.

Man har i alla fall hittat en eventuell praktik som de tycker att jag ska ta. Den kommer inte leda till någon anställning, jag får inte mer ersättning och arbetsuppgifterna skiljer sig inte speciellt mycket från de jag hade under min senaste praktikperiod. Alltså skulle jag inte lära mig något nytt, vilket är mitt enda krav om jag nu måste ut på en praktik igen.

Däremot skulle det ju kunna ge mig en inblick i ett till synes hyfsat roligt företag, något som faktiskt inte är posten på mitt CV, referenser och en sysselsättning några månader framöver. Jag är inte helt omöjligt, jag skulle absolut kunna tänka mig ett möte för att ta reda på mer exakt vad jag ska utföra när jag är där i så fall. Och känns det ok, så absolut.

Problemet är att om jag tackar ja till ett informationsmöte, då har jag ingen möjlighet att säga nej ifall jag inte skulle tycka att det kändes rätt. För då blir min jobbcoach arg och känner sig utskämd eftersom hon redan haft med någon annan dit som tackat nej. Tackar man ja till en praktik som inte leder nånstans, utan att ens ha besökt stället?

Det är frågan det..

Idag har jag haft planeringsmöte med mitt habiliteringsteam, det var ett bra möte. De vill avsluta akupunkturen och pusha ekonomiansvarige på att jag ska få ha TENS-utrustning hemma. På så sätt skulle kunna behandla mig själv istället springa dit flera gånger i veckan, vilket enligt min sjukgymnast skulle öka min självständighet De ska också kolla upp möjligheterna till att jag skulle kunna få en bettskena som hjälpmedel.

Utöver det ska min sjukgymnast fortsätta med träningen och min kurator ska ringa mig om en månad och kolla så att ams inte har lämnat mig till mitt hemmasittande öde. Hon ägnade lite väl mycket tid åt just ams-delen och vad jag gör om dagarna, så det mest jobbigt tillslut. Men det är absolut fint att de bryr sig och erbjuder sig att ta mina fighter. Tyvärr behöver jag nog mer hjälp att kunna göra det själv, än att någon gör det åt mig.

Har jag sagt att jag tycker om min sjukgymnast? Inte på grund av de där grejerna, inte alls. Utan att för att hon ser mig. För att hon ser precis när jag tvekar, fast jag gör mitt bästa för att låtsas som motsatsen. Pushar mig precis sådär långt ut i kanten för att jag ska ändra riktning utan att slå bakut. Men framöverallt för att hon inte slutar tro på mig och faktiskt lyckas få mig att känna att det är så. Det är lite högstadiekänsla över det hela, minst sagt.

Just nu känner jag mig som en jävla trasa. Men har bestämt mig för att vara arg på min mensvärk istället för att krypa ihop till en boll. Det fungerar faktiskt, ibland. Ett väldigt stort IBLAND. Ska nog vinmarinera bort alla eventuella droppar i ögonen också. Det är inte värt det, någonstans. Jag gillar faktiskt livet, jag har bara lite svårt att se vad fan jag har här att göra ibland haha. Inte för att jag ogillar mig själv heller, jag ser bara inte sambandet.

//Guppyfisk

"jag är bra på att vara själv
men jag är usel på att vara ensam"

Att träffa en jobbcoach är precis som att träffa en psykolog förutom att man fokuserar på att man är jävligt mycket bättre och mer problemfri än vad man är. Man ställs inför samma typ av frågeställningar, vad, varför och vad kan du göra åt det. Jag är omedvetet bra på att få människor att uppfatta mig som en positiv, glad och social varelse med förbannat höga ambitioner. Det är inga problem överhuvudtaget så jag får ut en hel del av de där samtalen, trots allt.

Nu verkade min coach tycka att jag var lite väl naiv och hade något för höga tankar om mig själv när jag sa att jag kommer att överbevisa de som har förutfattade meningar om mig en dag. Men ändå. Det är inte riktigt okej att man säger så. Det är inte socialt accepterat att ha den typen av självförtroende. Andra får gärna säga sådana saker till en, men man får absolut inte hålla med eller ibland ens låtsas och att man tror att det är möjligt. Det är inte meningen att man ska fylla den funktionen själv.

Men ja, det finns en viss charm med att sakta men säkert bygga upp en viss vision om hur ens liv ska se ut. För om jag bara hade kunnat tillämpa de egenskaperna och visionerna i mitt privatliv också, om jag bara hade ett uns av den drivkraft och målvetenhet som jag vet att jag skulle ha på arbetsmarknaden, då hade allt sätt väldigt annorlunda ut. En gång i tiden hade jag det, men inte längre. Jag hade nog gillat mig själv och folk hade kanske till och med hade gillat mig.

-

Läste ni artikeln i GP
om de två som var
alldeles för handikappade
för att få äta lunch
på en resturang i Jönköping
trots att de hade med
sina assistenter?

Man måste ju kunna
röra sig lite själv
för att kunna äta bland folk
Varför framgår inte
men det är ju helt logiskt
Det måste vara stötande
på något sätt

SÅNT GILLAR VI!

För det måste innebära
att man kan börja kräva
att tjocka håriga män
inte ska få vistas i badhusen
eller i något samanhang
där de får för sig att
gå i bar överkropp
Vissa tycker att det är stötande

Det måste innebära
att man i varje situation
måste anpassa sig
till normen och det som
anses vara stötande
och det är ju allt
som är lite annorlunda
Det säger sig själv


Jag förstår inte varför vissa människor är så rädda
när det inte finns något att vara rädd för.

Jag sprang på min handläggare när jag var och lämnade in min närvarorapport på ams igår. Han ägnade de första fem minuterna åt att dela med sig av sin förvåning över att jag enligt honom gick snabbt, såg spänstig och pigg ut och hade träningsoverall. Han var mäkta fascinerad. Jag är verkligen inte känd för att se pigg ut, men jag förstår inte hur man kan blanda ihop en träningsoverall med en addidasjacka och baggy jeans? Enligt mig är det en viss skillnad, lite lätt sådär.

Men ja, det är fint att jag kan förvåna människor och spränga sönder en del av deras fördomar som de så vackert avslöjar utan att förstå det själva. Det är så otroligt skönt att komma till människor som är utbildade för att hjälpa en. Människor som inte ser ner på en och får en att känna att man är precis som alla andra. Under mina år på ams och under min praktik har jag verkligen utvecklats och fått ett helt annat självförtroende. Det är guld värt, verkligen. Jag så tacksam.

-



För 3 år sedan hade jag hellre slagit mig sönder och samman än att be om hjälp och skällde på dom som ens försökte göra det ändå. När jag hamnar i sådana situationer idag försöker jag inte ens och ska jag göra det, då jävlar för den människa som inte finns där och hjälper mig. Jag blir arg för att människor inte fattar att jag är CP och inte klarar någonting. Och dom blir arga och tröttnar på mig för att jag inte längre är den jag brukade vara.

Jag undrar varför, jag förstår inte vart det kommer ifrån..

• ..När en rådgivare i en av Sveriges största tidningar ger en man som blir grovt misshandlad av sin fru, rådet att ta sin fru i handen och säga ”Nu är det nog”. Hade det varit en kvinna i samma situation hade hon med all säkerhet fått rådet om att göra en anmälan hos polisen och lämna mannen för gott. Rätta mig om jag har fel..

• ..När Sverigedemokraterna värvar invandrarröster med sin inställning emot könsneutralt äktenskap. Detta samtidigt som Jimmie Åkesson så sent som förra veckan protesterade hej vilt då han inte var välkommen under Prides partidebatt. Då SD enligt honom själv, är ett alternativ för hbt-personer eftersom de strävar efter att assimilera de invandrare som kommer till landet.

Motsägelsefullt, javisst.

Nu vill SD såklart minska invandringen av just muslimer men om de får igenom det så kan de tänka sig "en ganska stor kristen invandring". För ja, det finns människor som definierar sig som "kristna muslimer". Slutsatsen man kan dra av det är SD än en gång hävdar att de inte har något emot invandrare, de har tydligen bara emot invandrare som tror på Allah.

Det är ju mycket bättre...

Eller kanske inte?!

Om SD kommer in i rikstagen och får sin vågmästarroll i höst, kommer det inom in sin tid stå klart vad SD egentligen står för. Det är inget annat än tragiskt att människor kan hata mitt sätt att leva, att älska, så pass mycket att man väljer att sympatisera med ett parti som egentligen hatar dem minst lika mycket som de hatar mig. Det är så tragiskt att det knappt några ord för det.

För när människors hat rent av blir självdestruktivt, det är då det har gått för långt. På riktigt! Det är då jag verkligen börjar tro på jordens undergång inom en snar framtid..

Man hinner med mycket
under 36 timmar:

Åka bil upp till Stockholm
Äta middag i gamla stan
Dricka öl på mysig krog
Sova i fyra timmar
Äta frukost i gamla stan
Gå en jävla massa
Kika på Prideparaden
Träffa Joel och Peo
Åka tunnelbana kors och tvärs
Vilja slå ihjäl varandra
Gå en jävla massa mer
Träffa Kim och co
Äta kinamat
och åka hem igen

Väl spenderad tid, ja.

-

Jag har hittat en utbildning
jag kan tänka mig att genomlida
Eller kanske 4.

En av dom är hyfsat lik
utbildningen i Umeå och Linköping
men här i Göteborg

Inte fullt lika bra men
åtminstone i närheten av
och det duger väl

Synd att jag verkligen inte
är gjord för att studera
I can't do it!

Och även om jag kunde
skulle försäkringskassan
satt stopp för det ändå

Åtminstone så länge
jag vill ha papper på hur
jävla cp jag är

och tak över huvudet
För det är alltid antingen eller
och ingenting annat