LIVET SOM GUPPYFISK

Jag har börjat längta efter snön. Vilket är märkligt då snön ofta förknippas med något som fängslar mig. Isolerar mig lite mer från omvärlden. Men kanske saknar jag bara glittret. Hur de mörka gatorna inte längre är lika mörka utan snötäckta och glittrar ikapp med stjärnorna. Vinterkyla, glitter och kondens.

Hur luften man andas blir som ett avtryck och för några sekunder blir ett bevis på att man existerar. När vinterkylan griper tag i en och får ens fingrar att domna bort och ens pulserade hjärtmuskel blir det allra värdefullaste man har. Just för att det är det och för den totala harmonin den vetskapen skänker en.

Jag krymper 2 cm när hösten, vintern och kylan tränger sig på. Det är helt sant. Mina senor och muskler knyter ihop sig och förminskar min utsikt över världen, precis som jag hade skådat mer än vad jag behöver. Kroppen låter ögonen vila upp sig för att sedan låta dem blomstra ut tillsammans med våren.

-

Jag undrar ganska ofta nu för tiden vad jag kommer se när jag blickar tillbaka på den här perioden. Om jag kommer ångra mig. Om jag kommer ångra att jag inte sliter och drar. Om jag kommer ångra att det här ens var något att tala om. Men jag gör det med spänning, förväntan och även med någon form av förhoppning.

Somliga undrar hur jag ens klarar av att stå upprätt och andra räknar blint med mitt förfall. Men jag har också bara en skyldighet. Det är att stå stadigt. Att se till att räta på mig när mina senor krampar och förminskar mina vyer. Att återfå balsen. Även om mina knän för några sekunder nuddar marken.

Jag lärde mig ganska snabbt som barn att om man inte reser sig fort som ljuset så stannar människor upp och tittar förskräckt åt ens håll. Ännu värre blir det såklart om det är någon annan som råkar välta en ur rullstolen mitt i Brunnsparken. Jag har lärt mig att resa mig, hur ont det än gör, och aldrig vända mig om.

-

Jag vandrar dagligen i en värld som är ljusår ifrån min egen. Jag har haft så låga förväntningar att varje ny dag överraskar mig och jag överraskar dem. Vi kommer kanske aldrig helt förstå varandra, men jag fortkortar åtminstone avståndet. Och jag gör det bra. Jag gör det mer än bra. Jag gör det briljant.

Tid och avstånd har alltid fascinerat mig. Hur långa sträckor helt plötsligt blir mindre och suddar ut alla kanter man tidigare alltid trodde man skulle stöta emot. Stöta emot och snubbla över. Hur dagar plötsligt blir år och unika ansiktsuttryck bara blir ett i mängden. Allt räknas och är unikt tills det tappar sin glans.

Jag misstänker att även det här kommer att tappa sina färger en dag. För det kommer alltid tillfällen då man strävar och hungrar efter mer. När man måste spränga ramarna. Men innan dess ska jag sitta ner och värdera hur mycket jag är värd. Det är märkligt. Jag är värd allt, allt och inget. Efter behag.

-

En sekund av evigheten.

Jag skriver så sällan här
skriver sällan överhuvudtaget
och en del av mig är
förbannat bitter över det
Det känns som att
jag slängt bort en gammal vän
och inte vem som helst
utan den som alltid
gick att lita på.

Samtidigt skrämmer det mig.
Orden.

Att söka innanför skinnet
och ge mig hän för allt
som jag bara lagt i skikt
vilandes under huden
under flera månader nu
Känna efter och
omfamnas av annat
än vardagsmat

Jag är ju så jävla nöjd, nu.

Det går bra för mig
onekligen

Klättrar i rätt riktning
d.v.s. uppåt

Nöjd och tillfreds

-



Jag har svårt att sätta ord
på livet

Sätta upp skyddsnät
för att göra allt

lite mindre verkligt


-

Hade fått för mig
att allt skulle vara över i maj

Men maj blir höst
och eventuellt vinter

Månader av oro
men ändå: ständig beundran

-

Livet är allt bra, galet.